Trubbel i Karibien
Även känd som: Turn the Other Cheek, Porgi l’altra guancia
Komedi, Italien/Frankrike, 1974
Distributör: Studio S
Regi: Franco Rossi
Medverkande: Bud Spencer, Terrence Hill, Robert Loggia m.fl.
Längd: 85 minuter
På svensk DVD från 2016-08-15
Carlo Pedersoli och Mario Girotti, eller Bud Spencer och Terrence Hill som de är mer kända som, måste tillhöra ett av världens mest kända par när det kommer till så kallade ”buddy movies”. De gjorde en rad filmer tillsammans och jag kan komma ihåg när jag var liten och knatade runt i filmbutikerna och såg den tvålfagre Hill och grove Spencer blicka mot mig. Framsidorna var så lockande, och jag kunde bara fantisera om vilka äventyr de där två var med om. Nu ska jag sätta tänderna i Trubbel i Karibien från 1974.
Paret Hill och Spencer spelar Fader J och Fader Pedro som håller till med sin församling på en liten ö i Karibiska havet någon gång i slutet av 1800-talet. Ön har en rad naturtillgångar som paret använder för att dryga ut kassan genom att sälja diverse på fastlandet. Vid en resa för att kränga så hamnar de nästan omgående i ett försök att lösa upp det järngrepp som guvernör Gonzaga (Robert Loggia) har om de boende i området. Med gud på sin sida och med krut i nävarna börjar äventyret.
Vissa saker med Trubbel i Karibien slår an en väldigt nostalgisk sträng i mig och jag sitter och myser åt de delarna. I den kategorin faller ju en ganska uppenbar dubbning in, och man minns alla de där dubbade rullarna med italienska skräckfilmer och kampsportsfilmer från Asien man satt och ögnade förr om åren tills ögonen blödde. Jag är ju en vän av undertexter och originalspråk, men nog känns det hemvant med dubbningen. I övrigt då? Tyvärr Spencer och Hill, Trubbel i Karibien är inte det äventyr jag hade hoppats på. Själva storyn känns ganska tunn och splittrad, och det blir ganska gapigt på ett för mig dåligt sätt. Det bjuds ju upp till knytnävsdans med jämna mellanrum, men det har en alldeles för stark buskisaura för att denna tittare ska kunna känna någon större tittarglädje när nävarna talar. Det blir aldrig vare sig särskilt kul, spännande eller något äventyr att tala om. Humorn känns i brist på ett bättre ord, daterad.
Jag brukar ju med jämna mellanrum sitta och härja på om vilket magiskt filmårtionde 1970-talet var, men självklart finns det ju undantag, och så även finns det fläckar i CV’t hos herrarna Hill och Spencer. Försöker tänka om min ynglingvariant som storögt glodde på omslagen i lokala videobutiken hade tyckt annorlunda, men är inte säker att jag hade tyckt bättre om filmen då. Finns inget som direkt står ut, eller som gör att vågskålen fylls på med positiva saker för att knäppa det negativa på näsan. En blek film tyvärr som inte hör till ”buddy movie”-genrens höjdpunkter. Gillar du Terrence Hill och Bud Spencer ska du självklart se den för att pricka av deras samarbeten. Ni andra… nej, ni kan i ärlighetens namn hoppa över den.
Betyg: 2.5 av 10
Mikael Hammarberg