The Sword And The Sorcerer
Fantasy, USA 1982
Distributör: Atlantic Film
Regi: Albert Pyun
Medverkande: Richard Lynch, Lee Horsley, Kathleen Beller m.fl
Längd: 100 min.
Finns ute nu på svensk DVD.
Förutom att skriva recensioner här på FromBeyond så är jag också med i filmkollektivet The True Originals. En av de genres som vi håller kär är den såkallade sword & sorcery-genren. Den mest kända titeln inom genren är mästerverket Conan The Barbarian (J. Milius 1982), men genren sträcker sig tillbaka så långt som till 1940-talet. De flesta, och de bästa i min mening, gjordes under 1980-talet och det finns många guldkorn att grotta ner sig i där om man gillar svärd, magi, lättklädda damer och herrar i höftskynken och stora frisyrer.
1982 var ett bra år, Conan The Barbarian, The Beastmaster (D. Coscarelli), Ator – The Fighting Eagle (J. D’Amato) och just The Sword And The Sorcerer (A. Pyun) släpptes. Både Beastmaster och Conan har ju blivit klassiker med en bred publik, medan de två andra titlarna jag tog upp kanske fallit lite i glömska. Men detta råder Atlantic Film till viss del bot på genom att släppa The Sword And The Sorcerer på DVD. Det var dags att snöra på sig höftskynket, vässa svärdet och fylla matsäcken med fårfioler igen.
Cromwell (Richard Lynch) har ett enormt maktbegär, och letar upp en magiker vid namn Xusia (Richard Moll) för att få hjälp med att nå målet att ta över det rika kungadömet Edhan och störta sin rival på tronen med hjälp av svart magi. När Cromwell fått hjälp så knivar han Xusia och ger sig av för att söndra och härska land och rike runt. Vid övertagandet av Edhan så får den unge Talon (James Jarnigan) se sin mor och far dödas, och även se sin rättmätiga plats som tronarvinge försvinna all världens väg. 11 år senare så har Talon (Lee Horsley) vuxit upp till en krigare och ledare för ett band legosoldater som ska hjälpa honom hämnas. I Edhan har ett motstånd mot Cromwell börjat växa fram. Talon och motståndet går ihop för att störta Cromwell, och sätta någon mer värdig på tronen i kungadömet. Äventyret kan börja!
Jag brukar se om Beastmaster och Conan med jämna mellanrum för båda är stabila, bra filmer som håller hög klass även om vissa människor gärna vill göra narr av dem. Jag kan se de filmerna ensam och känna att det är en bra filmstund, men när jag ser The Sword And The Sorcerer nu känner jag att jag gärna skulle ha haft en eller flera ut mitt filmgäng med mig. Det är som upplagt för att man ska sitta och småfnissa åt vissa av filmens mindre välgjorda grejer och bena ut när det blir för rörigt, för det blir det då och då. Jag är ingen motståndare mot sidospår i filmer, men här blir vissa av dem mest förvirrande för de inte riktigt känns färdiga och det är i ärlighetens namn inte så spännande att man hoppar på varenda tåg som lämnar filmstationen.
Det jag gärna hade sett mer fokus på blir bara ett kortare sidospår tyvärr. Karaktärsbyggandet känns lite hafsigt, och man får ingen direkt känsla för någon förutom att Cromwell är en elak rackare. Återigen tror jag att dessa detaljer skulle göra filmen roligare om man var ett par stycken som satt och tittade och kunde göra sig lustig över. För att tala klarspråk är det varken så bra äventyr eller så dåligt att det blir riktigt skoj. Det balanserar emellan dessa lägen och blir något av en transportsträcka.
Effektmässigt har filmen en del poänger, där höjdpunkten är direkt i filmens inledning. Xusias kista gjord av skrikande ansikten är en favoritdetalj i filmen, sen är ju de trebladade svärdet som kan skjuta iväg bladen riktigt roligt. När det kommer till bilden så vet jag inte om det är överföringen till DVD’n som blivit lite misslyckad eller om filmen alltid sett ut så, men bilden är inget vidare. Detta gör att vissa av effekterna går lite förlorade och faktiskt att det stundtals blir lite svårt att hänga med i vilken karaktär man följer. Ljudmässigt finns det inte mycket att klaga på utan det är helt okej.
Det känns riktigt tråkigt att behöva såga en film i en favoritgenre, från ett så pass bra filmår som 1982, men nu när jag utan inblandning av andra personer i rummet ser om The Sword And The Sorcerer så märker jag att den inte är något vidare. Det finns stunder i den som funkar, men den faller tyvärr ganska platt, speciellt i jämförelse med andra i genren. Den har inte alla de där ingredienserna som gör sword & sorcery så välsmakande, det fattas för mycket för att den ska bli en rejäl och mustig äventyrspaj man vill stoppa rakt i ansiktet.
Storyn känns spretig och inte så intressant, utfört av oengagerade skådespelare i en ganska tråkig miljö. Men, när man har ett par kompisar över och är på humör så ger The Sword And The Sorcerer en del nöje trots allt, så kommer du över den för en billig slant så ska du inte tveka att köpa den. Men att sitta själv och hoppas på en stunds äventyr kommer bara att bjuda på besvikelse. Ska man se bra äventyr som bjuder på underhållning, skratt och mustighet så är det ju annat man ska spetsa in sig på, för det gick upp för mig när eftertexterna började rulla att det faktiskt fanns en anledning till att denna film inte har samma kultstämpel som vissa andra av titlarna inom genren, att det inte bara berodde på lägre budget. Sword and sorcery-genren har många guldklimpar i sitt namn, men denna hör inte dit, trots att namnet antyder någon slags höjdarfilm i fronten. Tråkigt.
Betyg: 4 av 10
Mikael Hammarberg