The Stuff
Skräckkomedi, Usa, 2013
Distributör: Arrow Films
Regi: Larry Cohen
Skådespelare: Michael Moriarty, Scott Blom, Paul Sorvino m-fl.
Längd: 87 min
Vinns på DVD och Blu-ray från 14-03-10.
— — —
Den nya efterrätten ”The Stuff” har tagit Amerika med storm. Men vad innehåller egentligen denna yoghurt/ mjukglassliknande smörja? Ingen verkar riktigt veta, men folk har blivit som besatta av denna till synes beroendeframkallande dessert. Ja lite väl besatta tycker unge Jason (Scott Blom) vars familj helt verkar ha hamnat den söta geggans våld. Att ”The Stuff” tagit över för mycket av folks liv tycker även konkurrenterna som skickar ut ”fixaren” David ’Mo’ Rutherford (Michael Moriarty) för att undersöka vad som är hemligheten bakom succéefterrätten. Hemligheten är dock betydligt otäckare än vad någon av dem ens kunna drömma om…
Larry Cohens The Stuff (eller Mördande Dessert som är den fyndiga svenska titeln) kan som ni förstår utan tvekan klassas som en ”skräckkomedi”. Men innan du börjar spotta och fräsa så kom ihåg att 1980-talet faktiskt var en period där jänkarna lyckades göra rätt bra filmer i denna genre. Stuart Gordons Re-Animator (1985) och Dan O’Bannons Return of the Living Dead (1985) är två inte helt tokiga titlar som spontant bubblar upp i mitt huvud. The Stuff lutar sig förvisso betydligt mer åt sci-fi än åt regelrätt skräck, men även den är en lyckas vara skönt skruvad samtidigt som den faktiskt inte flamsar bort sig allt för mycket. Ingen unken Troma-humor med andra ord. Istället är filmens grundupplägg galet nog att man faktiskt inte kan låta bli att dra på läpparna. Jag menar; mördande efterrätt? Nog måste det vara ett speciellt typ av sinne som kommer på något dylikt?
The Stuffs upphovsman heter som sagt Larry Cohen och detta är en ganska intressant herre även om han inte uppnått samma gorehound-kultstatus som exempelvis Frank Henenlotter. Till hans namn kan exempelvis tillskrivas titlar som It’s Alive-serien (1974, 1978, 1987), God Told Me To (1976), Full Moon High (1981) Return to Salem’s Lot (1987) men även några hyffsade blaxploitation-rullar som Black Caesar (1973) Hell Up in Harlem (1973) och Original Gangstas (1996). Dessutom har han skrivit en hel massa manus som Maniac Cop-serien (1988, 1990, 1993) och Joel Schumachers Phone Booth (2002), men nog om detta. Egentligen är det bara en av Larry Cohens filmer som jag tycker bör nämnas i samband med The Stuff – hans ”monster invaderar New York-rulle” Q The Winged Serpent (1982). Om inte annat så har även denna film den knasiga Michael Moriarty i huvudrollen.
Michael Moriarty är utan tvekan en underlig fågel. Precis som i Q The Winged Serpent är det omöjligt att avgöra om Moriarty är ironisk i sin rolltolkning eller helt enkelt bara är en konstig prick. Lång och gänglig med släpig söderaccent och babyface drar han runt och är dryg och otrevlig och egentligen är det svårt att sympatisera det minsta med hans karaktär. Trots detta så passar Moriartys antihjälte Mo in bra in i en film som The Stuff, en historia som egentligen känns mer som en parodi på 1950-tals science fiction än något annat. Speciellt Invasion of the Bodysnatchers (1958) känns som en uppenbar inspirationskälla då efterrätten ”The Stuff” faktiskt fysiskt tar över människor och förvandlar dem till vandrande skal. En rolig detalj är att dessa The Stuff-infekterade mänskor dessutom går sönder väldigt lätt. Får de exempelvis en rejäl smocka så blir det ett stort hål i huvudet. Om jag skulle fått göra om något i The Stuff så är det i så fall att det skulle funnits fler scener där The Stuff-människoskal på olika sätt går sönder. Det ser helt enkelt jäkligt roligt ut.
Filmens story är förövrigt lika fartfylld som den är galen. Mo flänger runt och undersöker och stackars Jason blir jagad av både familjemedlemmar och andra dessertinfekterade tokstollar. Mot slutet blir det lite extra röjigt när filmens båda hjältar tar hjälp en milis, ledd av en som vanligt surmulen Paul Sorvino, och attackerar den fabrik där den invaderande efterrätten tillverkas. Eller tillverkas förresten, smörjan bubblar faktiskt på eget bevåg upp ur jordens inre och de giriga företagsledarna har paketerat och sålt geggan utan att bry sig det minsta om vad den innehåller. En rejäl reklamkampanj var allt som behövdes och sen var det amerikanska folket slav under den förödande efterrätten. Det är med andra ord inte speciellt svårt att läsa mellan raderna och se Cohens egen inställning mot det ”moderna” konsumtion- och reklamsamhället.
Något som också bör nämnas är specialeffekterna i The Stuff som är imponerande välgjorda och roliga. Cohen har fått den onda efterrätten att röra sig riktigt snyggt när den kommer krypande och anfaller någon stackare när denna minst anar det. The Stuff är alltså utan tvekan ett välgjort och underhållande spektakel som återigen visar att skräckkomedier var bäst på 80-talet. Åtminstone hos mig har The Stuff en given hyllplaceringnågonstans mellan Cohens The Winged Serpent och Philip Kaufmans Invasion of the Bodysnatchers (1978).
Betyg: 6,5 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör