The Skin I Live In (2011)

The Skin I Live In (Originaltitel: La Piel Que Habito)

Drama/Thriller, Spanien, 2011

Manus och regi: Pedro Almodóvar

Medverkande: Antonio Banderas, Elena Anaya,Blanca Suarez mfl.

Längd: 120 minuter

Svensk biopremiär den 2 december 2011

— — —

Min relation till Pedro Almodóvar är knappast stark. Den enda film jag sett av den färgstarke regissören är hans Volver (2006), som jag minns som en trevlig men inte mästerlig film, som dessutom låg långt ifrån allt vad otäckheter är. När jag såg att han hade en ny film på gång, en som verkade luta åt det mer obehagliga hållet, blev jag dock väldigt intresserad, kanske främst för att trailer, bilder och synopsis utlovade en spännande filmupplevelse.

I The Skin I Live In (2011) spelar Antonio Banderas kirurgen Robert Ledgard, som fortfarande har svårt att bearbeta sin frus död i en bilolycka för flera år sen. Han har sedan dess försökt komma på ett sätt att odla fram artificiell hud, som är bättre än den vanliga mänskliga huden. I ett avlägset hus där han brukade ha sin klinik lever han tillsammans med sin mor (Blanca Suarez), ett par tjänare, samt Vera (Elena Anaya), som han av någon anledning har instängd i ett rum som han dessutom övervakar nitiskt.

Det har tisslats och tasslats om att The Skin I Live In är en skräckfilm, vilket dock är något felaktigt. Det rör sig snarare om ett stundtals mycket obehagligt drama med thrillerinslag, där Almodovar spelar på det otäcka i människans natur istället för att ta in övernaturligheter och annat som är vanligt i skräckfilmer. Filmen handlar i mångt och mycket om hämndbegär och besatthet, där Antonio Banderas läkare genom etiskt tveksamma metoder försöker bryta nya banor inom medicin, om än med bakomliggande personliga motiv. Almodovar för även i vissa ögonblick in en humor som kontrasterar mot filmens annars mörka ton och som i sin kontext blir smått bizarr då den bryter upp och gör filmen lättsammare, om än bara för en kort stund.

Att vissa kommer reagera starkt på den här filmen råder det nog ingen tvekan om. Almodovar tar upp teman som i sig är kontroversiella, som man skulle kunna diskutera ur etiska och filosofiska perspektiv om man så önskar. Det är inte en väldigt grafiskt våldsam film, men det finns vissa scener som är starka och som kommer uppfattas som jobbiga av många. Ju längre filmen går, ju eländigare utvecklar sig historien, och även om slutet knyter ihop berättelsen väl är det inte helt lättsmält. Det är befriande att se att Almodóvar inte drar sig för att utforska tabubelagda teman, utan istället visar upp dom och dissekerar dom inför publikens ögon.

Antonio Banderas, som sedan många år känts som någon halvt bortglömd skådis, gör här en briljant prestation och lyckas spela väldigt återhållsamt och stundtals känslokallt, där han tar sig an en karaktär som både går att sympatisera med och förakta för det han gör. Förhoppningsvis tar sig Banderas an fler roller av detta slag, då han verkligen visar att han har talang nog för att bära upp dom. Även Elena Anaya, som spelar Vera, gör en rolltolkning som måste ha tagit mycket kraft och vilja, då det är hon som utsätts för filmens starkaste scener. Att hon dessutom i stora delar av filmen endast är klädd i en närmast hudfärgad helkroppsdräkt kan inte gjort det lättare.

The Skin I Live In är en på alla sätt välgjord film som visar att Almodovar är en regissör med stor talang för det visuella och detaljer. Musiken bidrar med att öka den sorgtyngda stämningen som råder emellanåt, och han har regisserat sina skådisar till närmast perfektion. Det enda problemet filmen har är att den är lite för lång, vilket känns mest mot slutet, men det är en petitess i sammanhanget. Min bild av Almodovar som en regissör av småspralliga dramafilmer med hysteriska kvinnor har i och med The Skin I Live In suddats ut, och man kan bara hålla tummarna för att regissören väljer att satsa på obehagligheter även i framtiden, för här lyckas han mycket väl.

Betyg: 7 av 10

— — —

David Larsson; FromBeyond-redaktör