The Pope’s Exorcist
Skräck, 2023
Land: USA, Storbritannien, Spanien
Regi: Julius Avery
Skådespelare: Russell Crowe, Alex Essoe, Daniel Zovatto, Franco Nero mfl
Längd: 103 minuter
Betyg: 5 av 10
Jag var inget stort fan av regissören Julius Averys Overlord. Tråkigt utförande av en bra premiss. På temat monstruösa experiment under andra världskriget, hade jag mycket roligare med Frankenstein’s Army (2013). Men när det vankades exorcistskräck på självaste långfredagen var det omöjligt att stå emot frestelsen.
Det börjar inte lovande, och varje kliché som exorcistskräckfilm brukar bjuda på har utspelats redan i början av filmen. Som tur är tar filmen nya vändningar, och ondskan är långt mer omfattande och mäktig än nån sketen Pazuzu som får småflickor att könsstympa sig själva med krucifix (alla ni som fortfarande påstår att lilla Regan onanerar med ett krucifix i Exorcisten 1973 bör hållas långt ifrån all världens vaginor).
Nåja, tillbaka till den aktuella exorcisten, spelad av Russell Crowe, som ärligt talat verkar ha jäkligt roligt. Han bryter på italienska, åker vespa, och skämtar hela tiden eftersom ”djävulen gillar inte skämt”. Detta stämmer helt enligt djävulsprästen i den tyska sexploitationfilmen Skolflickors hemligheter (Was Schulmädchen verschweigen), som bryskt konstaterar att ”Satan has no sense of humor”. Teologiskt korrekt således!
Nåväl. The Pope’s Exorcist är ingen bra film. Den är underhållande, visst, men varje gång den börjar bli intressant på riktigt – tex när demonen rotar i prästernas egna synder – så väljer man istället mer av specialeffekter vi sett tusentals gånger. Svarta ådror i ansiktet och munnar som öppnas onaturligt mycket, anyone? Kanske är det jag som väntar mig för mycket, men lite substans eller i alla fall lite sleaze kan man väl få med sin besatthetsskräckfilm?
Alex Essoe är som alltid bra, men i en film som är så här over the top kommer hon inte riktigt till sin rätt. Mer adekvat är att Russell Crowes chef, påven själv, spelas av ingen mindre än Franco Nero. Bara det höjer filmen med någon poäng. Att själva upplösningen är så dum att man baxnar, sänker den dessvärre lika mycket meddetsamma igen. Slutet öppnar dessutom för uppföljare man verkligen inte vill se.
— — —
Robert Wettersten