The Nun II
Genre: Skräck
Land: USA
Regissör: Michael Chaves
Medverkande: Taissa Farmiga, Jonas Bloquet, Storm Reid m.fl.
Längd: 110 min
Betyg: 3 av 10
Svensk biopremiär 8 september 2023
The Conjuring (James Wan, 2013) var en ovanligt bra 
blockbuster-skräckfilm; effektiv om än inte särskilt originell, men i de alltför många uppföljare och spinoffs som följt har kvaliteten gått upp och ner (mest ner). Så är det dags för film nummer nio, regisserad av Michael Chaves, som nu är den som regisserat flest av de sammanlagt nio filmerna – han står även bakom The Curse of La Llorona (2019) och The Conjuring: The Devil Made Me Do It (2021).
The Nun II börjar i Tarascon, en del av Frankrike där alla tydligen pratar engelska fast med brytning. En korgosse ser en läskig boll och en präst brinner upp. Liknande saker har hänt på andra håll i Europa, och den katolska kyrkan misstänker nunnedemonen Valak. I ett kloster i Italien (där man visst också pratar engelska) har Syster Irene (Taissa Farmiga) tagit sin tillflykt sedan förra filmen, The Nun (Corin Hardy, 2018). Trots att hon till synes är typ tolv år gammal, anser den katolska kyrkan att hon är rätt person att rädda världen från Valak.
Så börjar en lång färd mot de ack så efterlängtade eftertexterna, en färd som ska ta oss förbi oändligt många jump scares.
En del tycker tydligen att det är höjden av skräckfilmsupplevelse att hoppa till av ett högt ljud. Klart man hoppar till när det kommer plötsliga oljud på öronbedövande volym, men är det skräck? ”Överraskningsfilm” snarare. Vidare är karaktärerna i filmen så platta att de får valparna i Paw Patrol att kännas mångbottnade, och frågan är om filmmakarna själva befinner sig på ett barns intellektuella nivå eller om de bara tror att publiken gör det.
Den katolska världens go-to-hjälte, trots sitt unga yttre
Trots att filmen utspelar sig i kyrklig miljö saknar den både själ och ande. Liksom i sin föregångare är det katolska temat mest en ursäkt för att få visa upp pampiga gamla sydeuropeiska byggnader. Visst bidrar det snygga fotot och de vackra miljöerna till en viss stämning, men BU! Där kom ännu en jump scare och förstörde det.
The Nun II är förutsägbart, slentrianmässig och full av klichéer, samtidigt som den tar sig själv på alldeles för stort allvar – ett pekoral helt enkelt. Nåja, man slapp i alla fall de där vedervärdigt präktiga Ed och Lorraine Warren. Nähä, mitt i eftertexterna dyker de också upp.
— — —
Robert Wettersten
Rolig recension som träffar flera rätt! Kände igen de beskrivna bristerna från gamla horrorfilmer, när det gäller språk, miljö och skildring av karaktärer. Jag har bara sett trailern till The Nun II. Men Paw Patrol har jag sett några avsnitt av. Där har alla personer sin igen funktion och sitt eget värde i kampgruppen. Alla gör sitt yttersta för att besegra ondskan. Många barn gillar den serien.
Tycker ändå att den fulsnygga Bonnie Aarons förtjänar ett omdöme. Som den demoniska nunnan skrämmer hon skiten ur vem som helst. Paw Patrol kanske hade tagit upp kampen, men knappast vi andra. Själv hade jag slagit nytt personligt rekord i löpning om jag hade mött Bonnie Aarons i en vanlig potatiskällare.