The Monkey
Rysare, USA, 2025
Regi: Osgood Perkins
Skådespelare: Theo James, Tatiana Maslany, Christian Convery m.fl.
Längd: 98 min
Betyg: 5 av 10
Svensk biopremiär 19/2 2025
”Den förskräckliga apan.” 
Säg det till gemene man eller kvinna född mellan 1960 och 1989 och chansen är stor att vederbörande skiner upp i ett nostalgiskt leende samtidigt som han eller hon får upp den svenska bokutgåvan i huvudet, ni vet vilken jag menar; Stephen Kings Den förskräckliga apan och andra berättelser, med sin målning på omslaget i form av en skräckinjagande leksaksapa i röda hängselbyxor och cymbaler i händerna.
Denna novellsamling innehåller 22 berättelser. Bara två av dem – The Mist/Dimman (Frank Darabont, 2007) och Gamma/Mommo (Peter Cornwells Mercy från 2014) – har filmatiserats som långfilmer (jag räknar inte med The Raft/Flotten eftersom den är ett av tre kortfilmssegment i antologin Creepshow 2 från 1987). Och nu går den tredje filmatiseringen upp på våra svenska biografer, förvisso under sin engelska originaltitel The Monkey, men det viktigaste är att filmen bjuder oss på en förskräcklig apa, eller hur?
Filmen tar sin början med en kort, och onödig, prolog där en man (spelad av Adam Scott) kliver in i en butik och vill återlämna titelfiguren – en mekanisk leksaksapa som är stor som ett litet barn. Butiksbiträdet vägrar dock ta tillbaka den, kaos utbryter och sedan träffar vi inte dessa båda herrar nåt mer. Efter de oerhört snygga förtexterna startar filmen på riktigt. Vi är någonstans i USA (förmodligen i Maine) och året är 1999, fast med tanke på estetiken och färgerna hade det lika gärna kunnat vara 1979. Vi presenteras för tvillingarna Hal och Bill (båda spelas av 15-årige Christian Convery) samtidigt som vi hör den vuxne Hal som berättarröst, och redan här sätter filmen sin udda ton. Förutom att det ger schyssta Stand by Me-vibbar så är dialogen underfundig, märkligt humoristisk och min första tanke var ”Aha, det här är alltså en skräckkomedi”.
Hal och Bill bor förövrigt med sin ensamstående mamma Lois (Tatiana Maslany). Pappan är försvunnen sedan länge, men han har efterlämnat en massa saker som tvillingarna rotar bland, och de hittar apan som förekom i prologen. Denna leksaksapa skiljer sig från den som förekommer på det klassiska bokomslaget jag tidigare nämnde. Filmens apa slår inte ihop två cymbaler – den håller istället två trumpinnar som den dunkar på en trumma när tvillingarna vrider upp nyckeln på dess rygg. I och med detta börjar även märkliga saker hända och folk dör på de mest besynnerliga sätt.
Bättre än Better Man?
25 år senare (dvs 2024) träffar vi den vuxne Hal (Theo James) som lever ett intetsägande liv i självvald ensamhet. Märkligt nog har han en exfru och en tonårsson vid namn Petey som han bara träffar en vecka per år, ett familjeupplägg jag inte tror man ska begripa. Han kör hem till sonens mamma och hennes sambo Ted – som är någon slags relations- och självhjälpsguru som skrivit flera böcker i ämnet (som Hal läser på jobbet) och spelas av Elijah Wood. Det är nu som Hal får veta att Ted kommer bli Peteys adoptivfader. Som om detta inte var tillräckligt omvälvande för honom så hör Bill (även han spelad av Theo James) efter många år plötsligt av sig med värre nyheter: om en viss trummande apa de trodde sig vara färdiga med. Folk börjar återigen dö på de mest besynnerliga vis.
Jag vet inte huruvida jag ska klassa The Monkey som en skräckkomedi eller inte. Den är förvisso kul och har rolig dialog, men är samtidigt konstig för man vet inte ifall man ska skratta. Det finns inte en enda sympatisk karaktär och sättet som karaktärer dör på… allt är på gränsen till det påfrestande – tänk er att David Lynch regisserat Final Destination (James Wong, 2000) – men fan, det är rätt kul ändå. Praktiska effekter blandas med CGI som jag faktiskt inte störde mig på lika mycket som jag annars brukar göra när skräck och CGI ”samspelar.”
Blod, svett och tårar när det ska bakas kaka.
Regissören Osgood Perkins har inte gjort det lätt för sig. Definitivt inte för våra svenska översättare eftersom ett viktigt tema i filmen, och som yttras en och annan gång, är ”Things happens by accident.” Den svenska översättningen av accident har två olika ord beroende på vilken situation det används i, vilket blir ett litet hinder i undertexternas innebörd. En annan grej som Perkins inte gjort det lätt för sig är samma snedsteg som hans storsuccé förra året, Longlegs, föll på, nämligen ett diskutabelt slut. Han lyckas inte knyta ihop säcken ordentligt på The Monkey heller och vid det laget har jag som tittare hunnit tröttna på den alltmer bisarra berättelsen. Den positiva aspekten är att Perkins (som även skrivit manuset) lyckats ta ut svängarna med Stephen Kings novell och göra något unikt istället för att slaviskt följa originalberättelsens struktur. Den som förväntar sig novellens slut kommer att bli… jag säger inte mer.
Två tonårstjejer i biosalongen som satt på raden bakom mig sa när eftertexterna började rulla ”Den här var inte riktigt läskig. Den var mer… skum, flummig.” Jag kan tänka mig att den genomsnittlige skräckfilmstittaren kommer tycka likadant. För mig är det ett helt okej betyg. Och ska jag vara ärlig – trots mitt ljumma betyg – så skulle jag faktiskt inte ha något emot ifall den förskräckliga apan återvänder för en uppföljare.
— — —
Roger Möller