The Menu
Skräckkomedi, 2022
Land: USA
Regissör: Mark Mylod
Medverkande: Ralph Fiennes, Anya Taylor-Joy, Nicolas Hoult m.fl.
Längd: 107 min
Betyg: 8 av 10
Finns att streama på Disney+
Ofta, när jag har sett ett avsnitt eller nåt klipp från program som
Hell’s Kitchen och Kitchen Nightmares, har jag tänkt ”Om man inte skulle ta och göra en skräckfilm som utspelas i restaurangmiljö med en kökschef à la Gordon Ramsey i centrum för otäckheterna.” När jag hörde talas om The Menu och dess handling i korta drag tänkte jag ”Det är fler än jag som gått i liknande tankar.” När jag nu sett filmen kan jag inte annat än tänka ”Inte bara det att filmskaparna gått i liknande tankar, de har dessutom tänkt ordentligt utanför boxen med det här konceptet!”
Filmen tar sin början på en kajplats där paret Margot och Tyler (Anya Taylor-Joy och Nicolas Hoult) kliver ombord på en exklusiv båt som ska ta dem till ett ännu mer exklusivt mål. På båten serveras de vita snäckskal med ostron mignonette i ett sällskap med 9 andra personer; ett äldre par med äktenskapsfnurra, en känd matkritiker och hennes assistent, en känd (men mer och mer bortglömd) skådespelare och hans assistent, samt tre unga affärsmän som stinker självbelåtenhet och pengar… eller rättare sagt, det gör alla nämnda karaktärer. Med undantag för Margot som håller nyttig självdistans till allt som har med rikedom, status och gourmetmat att göra – helt enkelt den perfekte protagonisten med sundast verklighetssyn för gemene filmtittare. Båtens destination är Hawthorn, en pittoresk liten ö som enbart har en restaurang och dess anställda som invånare. Och förstås kreatur, biodling och rikligt med grönsaksland. Restaurangen är med andra ord helt självförsörjande när det kommer till råvaror.
Halv åtta hos mig?
På denna ö får vi också träffa restaurangfolket; ett gäng manliga och kvinnliga kockar som alla, inklusive hovmästaren Elsa (Hong Chau, Oscarsnominerad för bästa kvinnliga biroll i The Whale), bor i en och samma barack, inte olikt ett militärlogement – dock med skillnaden att här, i motsats till militärlogement, samsas toalett och dusch med sängarna och skåpen. Det är förvisso en fin, kliniskt ren barack… men självklart är det något som känns ordentligt skevt med den här bilden. När vi äntligen får kliva in i den lyxiga restaurangen presenteras vi till slut för självaste le chef grand guignol himself – kökschefen Julian Slowik (en briljant Ralph Fiennes), en man som trots sin mjuka röst och återhållsamma kroppsspråk styr köket och sin personal med järnhand. Redan innan den första maträtten serveras börjar våra middagsgäster, precis som oss tittare, ana att något inte står rätt till. Och inte enbart för att kökschefen är den ende på ön som har en egen bostad…
The Menu är en skräckkomedi – med betoning på svart komedi, eftersom det mesta av roligheterna består av dialoger och händelser som man fnissar åt samtidigt som man försiktigt undrar för sig själv om det är meningen att man ska skratta åt detta. Skräcken och komedin går hand i hand och det är lika obehagligt som medryckande. Det är en balansgång som fungerar över förväntan. Av den anledningen avundas jag folk som fått se filmen på bio tillsammans med publik – jag kan föreställa mig många obekväma skratt i salongen. Recepten på maträtterna dyker upp på skärmen när de serveras vilket är kul (ni som sett filmen förstår varför), och givetvis, vilket jag själv misstänkte så fort vi anländer till ön, utvecklas det hela till The Most Dangerous Game/Mänskligt villebråd… men bara som en liten paus mellan två rätter när gästerna ändå ska gå ut och få lite luft. Dessutom kunde jag under filmens gång inte sluta tänka på Ruben Östlunds Triangle of Sadness (även den från 2022) – handlingsmässigt är de helt olika, men däremot delar de miljöer, ämne och den svarta humorn. Och det är ju förstås kul att få in Ruben Östlund i FromBeyond-sammanhang, vilket jag gissar inte hänt särskilt många gånger.
Choklad och en gul kapsel med leksak… nej, det är inget Kinderägg.
Eftersom jag är en enkel man som hellre besöker Burger King, Pizza Hut eller restaurangen på IKEA än inmundigar krokodilsula som legat i långkok två dygn före servering på Bouillon á Lain Resnais så greppade jag direkt satiren på hela gourmetvärlden där mottot ”käka dyrt = käka gott” bara är trams. Speciellt när man ser scenerna där förrätter dekoreras med växter, stenar och mög i ett upplägg som är viktigare än den enskilda lilla mussla som är det enda ätbara på tallriken. Jag såg också filmen som en kommentar, uppmaning till att den sanna och rikliga matlyckan inte behöver vara märkvärdigare än en egenlagad hamburgare.
Skådespelarna kan man inte klaga på. Jag kanske låter överentusiastisk, men jag tycker alla gör ett bra jobb, och då räknar jag in restaurangpersonalen. Jag undrade flera gånger om dessa är riktig kökspersonal, skådespelare eller bara vanliga statister, för trots att de flesta inte har dialog övertygar de alla som underordnade anställda. De sammanlagt 11 middagsgästerna är bra på sina egna vis, alltifrån Nicolas Hoults (snart bioaktuell som Renfield i… Renfield) blåögda naivitet, till John Leguizamo som tycks njuta av varenda sekund i rollen som föredettingen till skådis. Men självklart är det Ralph Fiennes som skiner starkast. Här snackar vi pondus – en karaktär som är underfundigt teatralisk och osar Bondskurk med pretentiösa dialoger och livsfarliga planer. Enda skillnaden att Fiennes fina kökschef är en Bondskurk som nöjt sig med att driva en lyxrestaurang istället för att försöka ta över världen.
8 av 10 i betyg från mig, kanske en svag 9:a, men jag tycker att 1 till 10 är ett för trist betygsystem för den här filmen. Därför vill jag exklusivt för The Menu sätta ett eget fint betyg: Medium rare – som utöver att det är precis så som jag vill ha mina köttbitar serverade när jag äter ute också kan ses som en blinkning till filmen som smakfullt lagom unik i sin helhet.
/Roger Möller