The Forest of Love
År: 2019
Land: Japan
Genre: Thriller/drama/skräck,
Distributör: Netflix
Regi: Sion Sono
Skådespelare: Kippei Shîna, Eri Kamataki, Shinnosuke Mitsushima m.fl.
Längd: 151 minuter
Tillgänglighet: Finns på Netflix sedan 11 oktober, 2019
Betyg: 8 av 10
Den 11 oktober, samma dag som Breaking Bad spin off-rullen El Camino dök upp på Netflix hade även en annan film primär. Jag syftar på The Forest of Love av den japanske regissören Sion Sono. Är du det minsta intresserad av modern japansk film så vet du förmodligen vem denna herre är. Negativt inställda kritiker brukar omtalar honom som någon form av pretentiös och pervers Takashi Miike-kopia som kör på det vanliga ”titta vad galet japansk jag är-spåret”. Andra, mer positivt inställda, tycker istället att man bör försöka se bortom de mest publikfriande sex- och våldslagren. Där hittar nämligen en filmkonstnär och auteur som genom återkommande teman försöker väcka diskussioner om det moderna japanska samhället. Men sak samma. Den viktigaste frågan är egentligen denna; är The Forest of Love en bra film och är den värd 150 minuter av ditt liv?
Inspirationen kommer från ett verkligt fall om en seriemördares framfart i början av 2000-talet. Vi får träffa en karismatisk tjuv och sol-och-vårare vid namn Joe Murata (Kippei Shîna). När Murata ställer in siktet på ett nytt offer, en ung tillbakadragen flicka (Eri Kamataki), så uppmärksammas hans framfart av ett gäng amatörfilmare som bestämmer sig för att göra en film om hans liv. Men vilka hemligheter finns under Joe Muratas pråliga yta och vad händer när han plötsligt inser vad det inte allt för diskreta filmteamet håller på med?
Detta är åtminstone grundhistorien i The Forest of Love. Men filmen fylls också snabbt på med typiska Sion Sono-ingredienser som självmordsbenägna skolflickor, sekter, voyeurism, människor som avsäger sig samhällets normer, gerillafilmning och inte minst; fascinationen av den kvinnliga sexualiteten. Det känns med andra ord helt klart som om vi kastas in oss i samma ganska cyniska världsåskådning som vi gjorde i Suicide Club (2001), Love Exposure (2008), Cold Fish (2010) eller Guilty of Romance (2011).
Men även om han tematiskt ligger nära flera sina tidigare filmer så känns The Forest of Love ändå rätt fräsch. Parallell-historien med seriemördaren ligger mest och puttrar i bakgrunden, ja åtminstone fram till filmens crescendo som är allt annat än förutsägbart. På vägen dit har vi bjudits på välsmidda tillbakablickar där vi sakta men säkert får förståelse för varför filmens karaktärer kommer att handla som de gör. Ju närmare upplösningen vi kommer ju mer skruvas också mörkret, sadismen och våldet upp. Tyckte du exempelvis att lemlästandet av döda kroppar var jobbigt att se i Cold Fish så kommer du nog bli ännu mer illa berörd denna gång.
Ok, hur är det då? Är The Forest of Love en bra film eller är det bara ett spektakel fyllt med en massa sex och våld? Jodå, mycket bra skulle jag nog säga. De karaktärer vi möter är skickligt utmejslade och deras livsöden berör. Jag gillar också hur Sono ger en känsla av att han nästan på måfå kastar in en massa tokigheter och stilistiskt fascinerande scener i sin film. Sedan lyckas han på ett skickligt skriva åskådaren på näsan och visa att allt i manuset har varit synnerligen genomtänkt. Sono är också en mästare på att ligga på gränsen till både att vara exploaterande och pretentiös. Han är medveten om att folk kommer skratta och peka finger åt ”de tokiga japanerna”. Detta hindrar honom dock inte för att i komma med egna tänkvärda kommentarer, exempelvis hur skevt det är att sexualisera unga tjejer samtidigt som man skuldbelägger deras egna drifter. Så frågan om Sion Sono är en pretentiös snuskhummer eller en skicklig filmkonstnär med en unik röst är nog ändå svår att besvara. Kanske behöver det ena inte utesluta det andra? Men sak samma egentligen, The Forest of Love är hur som helst en jäkligt välgjord och intressant film som finns kvar i bakhuvet långt efter eftertexterna rullat klart.
Kristoffer Pettersson