The First Omen
Genre: Skräck
Land: USA
Regissör: Arkasha Stevenson
Medverkande: Nell Tiger Free, Ralph Ineson, Sonia Braga, Maria Caballero, Bill Nighy, Tawfeek Barhon m.fl.
Längd: 95 min
Betyg: 7 av 10
Svensk biopremiär 3/4 2024
Hur sugen blir man egentligen när man hör att det ska komma en ny Omen-rulle?
En prequel, på det. Inte särskilt, om jag ska vara helt ärlig. Förra året visade Exorcist: Believer oss att det inte alltid är en bra idé det här med att bygga vidare på en gammal film där djävulen i någon form är inblandad. Samtidigt är jag den första som gärna får min skepsis motbevisad, som i detta fall.
The First Omen handlar om Margaret (Nell Tiger Free) som åker till Rom för att på allvar påbörja sitt liv som nunna i kyrkans tjänst. På klostret, som också agerar barnhem, upptäcker hon en ung flicka som inte riktigt är som alla andra. När en exkommunicerad präst (Ralph Ineson) kontaktar henne visar det sig vara något mycket mer än bara en flicka med beteendeproblem…
I regel tycker jag inte att prequels är särskilt bra idéer. Det känns i många fall som ett halvslappt sätt att casha in på ett etablerat namn och du som tittare vet ju också vad som kommer efter, vilket kan förta eventuell spänning. Istället för att bli en anonym kopia av en klassiker försöker The First Omen att bana en egen väg samtidigt som den berättar hur det gick till när Damien kom till världen. Det fungerar oväntat bra. Delvis för att filmen inte nöjer sig med att bara rida på namnet Omen, vilket väl hade räckt för att locka en och annan biobesökare. Jag förvånas också av en del oväntat explicita scener som bidrar till att skänka filmen en viss blasfemisk ton. Inte på Alucarda-nivå, men jag tar det jag får här med glädje.
Margaret (Nell Tiger Free) får uppleva att allt inte är Gud som glimmar i Rom…
Man ser att regissören Arkasha Stevenson sett sin beskärda del av europeisk skräck, främst då av italiensk sort. Inte bara för att filmen utspelar sig i Rom. Det är även något med bildspråket och själva berättandet som känns europeiskt på ett sätt som är svårt att beskriva på annat sätt än just europeiskt. Mer arty, skulle man kunna säga. Man låter bilderna tala för sig själv utan att dialog behöver berätta allt för oss, vilket är ett tecken på att filmen litar på oss som tittare och inte behöver leverera precis allt med största möjliga tydlighet.
Filmen är inte utan skavanker, men de är glädjande få. Någon onödig jumpscare och lite onödig koppling till originalet i slutet blir törnar i sidan av filmupplevelsen. Dock överskuggar de inte filmens alla förtjänster och frågan är om inte The First Omen kommer stå sig som en de bästa filmerna från 2024 när vi summerar året. Klart är att jag lyfter mig ur biostolen långt mer tillfreds än vad jag vågat hoppas på. Ett starkt formbesked för Djävulen på vita duken!
– – –
David Larsson