The Curse of La Llorona
Skräclfilm, USA, 2019
Distributör: Warner Home Video
Regi: Michael Chaves
Medverkande: Linda Cardellini, Raymond Cruz, Patricia Velasquez mfl.
Längd: 1 timme och 33 minuter
Release: på svensk DVD och Blu-ray från 2019-09-02
Betyg: 3,5 av 10
Kommer ni ihåg när grejen var långhåriga, asiatiska
kvinnospöken? Eller när det handlade om tortyr? Eller varför inte när found footage drog in storkovan på biograferna? Skräckfilm går i trender, som ni kan se, och inget har väl slagit större de senare åren än den karusell som James Wans finfina The Conjuring (2013) drog igång. Vi har sedan dess fått en ”vanlig” uppföljare, tre filmer om en besatt docka, en med en elak nunna och nu så ytterligare en spin-off där en spökkvinna ur latinamerikansk folktro står för det läskiga.
Nu kommer jag låta som en sur, tvär och trångsynt gubbe, men jag måste erkänna att det första som undslapp mig när jag hörde talas om Michael Chaves långfilmsdebut The Curse of La Llorona (2019) var en suck. Dels för att den såg rätt medioker ut, men främst för att det slogs på stora trumman att detta minsann skulle utspela sig i samma universum som Conjuring-rullarna och dess avkommor. Det i sig är ju inte något som nödvändigtvis befogar en suck, men när allt som binder samman de två är en karaktär, inte en särskilt stor och viktig karaktär heller.
Nåväl, detta behöver ju inte betyda att filmen är dålig. Man har ju blivit överraskad förut av filmer man haft rätt låga förväntningar på, men tyvärr blir så inte fallet med den här. Handlingen kretsar kring en familj där Linda Cardellini spelar en ensamstående socialarbetare som stöter på ett fall som i sin tur gör att hon och hennes två barn börjas hemsökas av den gråtande kvinnan La Llorona. De söker hjälp hos en ex-präst som verkar ha koll på hur man kan besegra gasten, men det blir givetvis inte så enkelt som de hoppats på.
OK, handlingen är som ni ser inget speciellt, vilket gäller filmen i stort. Det är en polerad, standardskräckis som förlitar sig på det allt för många skräckfilmer gör idag; jump scares. Kan det vara så att filmskaparna resonerar att ”om publiken hoppar till, så är filmen läskig, och då är den alltså bra”? Om detta kan vi bara spekulera, men det känns inte helt osökt när formeln reproduceras stundtals identiskt från hur det var i förra årets dussinrulle The Nun. Jag kan helt ärligt säga att mina minnen av The Curse of La Llorona redan har bleknat en del, och det som väl satt sig är ett gäng scener med halvtaskiga effekter på ett spöke som inte skrämmer.
För egen del får man gärna fortsätta pumpa ut filmer i Conjuring-universumet, men då måste man höja ribban åtskilliga snäpp. Att det går att göra bra filmer har vi sett med båda Conjuring-rullarna samt den andra Annabelle-filmen, men det krävs ju jobbiga saker som ett genomarbetat manus och handfast regi. Kanske är det för mycket att begära när det verkar som att allt filmskaparna är ute efter är ännu en publiksuccé, vilket ur ett kommersiellt perspektiv givetvis är rimligt. Att mannen bakom denna trötta rulle är han som ska styra spakarna på den kommande The Conjuring 3 är allt annat än lovande, men kanske kan han bevisa mig fel där? Ingen skulle bli gladare av att bli överbevisad än mig.
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör