The Changeling
Genre: Skräck (1980)
Land: Kanada
Distributör: Studio S
Regi: Peter Medak
Medverkande: George C. Scott, Trish Van Devere, Melvyn Douglas m.fl
Längd: 107 min
Betyg: 8 av 10
Upplägget är rätt enkelt: John Russell, en gråsprängd medelåldersman (George C. Scott från
Patton och Dr. Strangelove), blir vittne till en bilolycka som tar livet av hans fru och dotter, och för att bearbeta traumat och försöka komma på fötter igen flyttar han till ett kallt Seattle där han tar ett jobb som musiklärare på ett universitet. Eftersom han inte vill bo på hotell flyttar han istället in i ett stort hus som faller honom i smaken. I huset finns en förstklassig flygel som han kan komponera en ny symfoni på (John Russell är en uppskattad
kompositör). Och eftersom det här är en rysare så börjar det hända märkliga saker så fort han ställt in flyttkartongerna och den första pianotangenten klingar av egen kraft…
Att göra en spökhusfilm är en svår konst som få bemästrar. Robert Wise (The Haunting), Stuart Rosenberg (Huset som Gud glömde) och Stanley Kubrick (The Shining) tillhör undantagen, och jag skulle säga att Peter Medak också kan ställa sig intill den trion. Han följer nämligen samma väg som dessa herrar genom att inte slarva med de två viktigaste komponenterna i den här typen av film vilket är: 1. Visa så lite som möjligt av spökena och 2. Behandla och framställ det hemsökta huset som om det är en fysisk karaktär i rollistan. Alla kan se framför sig det gotiska godset i The Haunting och dess expressionistiska innandöme, den vita fasaden med de karaktäristiska ögon-fönstren i Huset som Gud glömde, och Overlook Hotels bruna, trubbiga palats och labyrintlika korridorer. Dessa platser skulle vara kusliga även om det inte spökade i dem. Huset i The Changeling är långtifrån lika känt – bland annat för att det inte existerar i verkligheten (fasaden är uppbyggd för filmen) – men nog är det ett imponerande bygge; en viktoriansk arkitektritad trevåningsbyggnad som ingen småbarnsfamilj skulle våga flytta in i. Vidvinkelbilderna över dess öppna ytor, hallar och
trappor som emellanåt filmas med steadicam är klart jämförbara (nästan) med Kubricks film. Det här är ett hus man känner både andas och ler illmarigt.
Visst ser det lite Stephen Kingigt ut?
Filmens första halva fungerar som en regelrätt spökhusrysare. Det hörs oförklarliga ljud, bland annat prick 6 om morgnarna då det låter som om någon bankar inifrån en container med ett järnrör. En gummiboll studsar ständigt ner från trappan (även efter att Russell slängt den i en av Seattles floder) och det upptäcks hemliga vrår fulla av damm, spindelväv och… en rullstol för barn. Filmens andra halva utvecklar sig mer till en deckare då John Russell forskar i husets bakgrundshistoria tillsammans med vännen Claire (Trish Van Devere) och hittar pusselbitar som leder tillbaka till en otäck händelse 1909 vars spår sträcker sig fram till en nutida senator (Melvyn Douglas) som kanske inte inte har rent mjöl i påsen (men hur många politiker har det?).
Det tycker jag är fascinerande. Det får en att tänka efter – att för ovanlighetens skull, i fiktionens värld, så är huset i The Changeling inte besatt för att skrämma iväg dess inneboende… det är kanske tvärtom? Det vill bjuda in sin hyresgäst eftersom det behöver någon av kött och blod för att få upprättelse. I så fall har det hittat en bra karl i George C. Scott. Han är kanske inte den tuffaste filmhjälten som gått i ett par skor men jag tycker att han har en lagom torr persona som vägs upp av en auktoritär envishet som inte låter sig skrämmas av vare sig spöken eller tvivelaktiga tjänstemän. Och så är han rätt charmig på nåt vis, och yttrar humoristiska iakttagelser under sina lektioner på universitetet. Det är också trevligt att den kvinnliga huvudkaraktären får lov att vara en klok och förståndig vän till honom utan att det behöver bli en malplacerad kärlekshistoria.
George C. Scott satt länge och kämpade med introt till Light My Fire.
Om du gillar The Haunting, Huset som Gud glömde och The Shining så bör du ge The Changeling en chans. Det här är en bra film. Tyvärr kan jag inte säga samma sak om Studio S Blu-ray-utgåva. Bilden är emellanåt dassig (framförallt i de mörka partierna) med tydliga repor som gör att man emellanåt undrar om det är en vanlig tv-sändning man tittar på. När det står digitalt restaurerad på omslaget tycker jag gott man kan förvänta sig mer.
Roger Möller