The Cat o’ Nine Tails
Giallo, Italien/Frankrike/Tyskland, 1971
Distributör: Arrow Films
Regissör: Dario Argento
Skådespelare: Karl Malden, James Fransiscus, Catherine Spaak m.fl
Längd: 111 minuter
Finns på engelsk import-blu-ray från 2011
— — —
The Cat o’ Nine Tails från 1971 var Dario Argentos andra film som regissör, och kom ut i kölvattnet av hans kritikerrosade debut L’uccello dalle piume di cristallo, mer känd som Ljudet av Kristallfågeln i Sverige. Efter den genomslagskraft hans första film hade, så var förhoppningarna höga inför The Cat o’ Nine Tails, vilket skulle visa sig vara till filmens nackdel. Även om den håller god kvalité och är välskriven, så känns det helt enkelt som att något saknas i denna gialloklassiker.
Det hela får sin början i ett mystiskt inbrott i ett forskningslabb, där till synes ingenting stjäls. Det dröjer inte länge förrän mysteriet tätnar ytterligare, då alla som har någon vetskap om motivet till inbrottet faller offer för en tyst mördare, som bestialiskt försöker att städa undan alla spår efter sig. Mördaren får dock två värdiga motståndare i form av den blinde Franco Arno, spelad av Karl Malden, och journalisten Carlo Gioardani, spelad av James Fransiscus. Tillsammans använder de sig av list och instinkter för att försöka följa upp de nio heta spår som kan leda dem till mördarens identitet. Men tiden är knappt, och det hela förvandlas snart till en katt och råtta-lek där varken Arno och Gioardani eller de som står dem nära kan känna sig säkra.
Dario Argento skrev själv manuset till The Cat o’ Nine Tails, precis som till så många andra av de filmer han regisserat, och det är just den välskrivna handlingen som står ut i denna film. Det mysterium man skapat är genuint förbryllande och alla de små vändningar som historien tar under filmens gång, tillsammans med de ledtrådar som leder deckarduon på nya spår, lyckas hålla åskådarens intresse genom hela filmen. Ett tecken på en bra deckargåta är när publiken tror sig veta vem den skyldige är, för att sedan överrumplas helt när nya element presenteras. Att alla nya ledtrådar som Giordani och Arno finner är så pass svårfunna att man inte ifrågasätter att polis eller media lyckats missa dem gör inte det hela sämre. Vare sig det är hemliga lönnfack eller missade detaljer på foton, så är allting smart upplagt för att filmens protagonister ska finna dem.
Karl Malden gör en riktigt imponerande prestation i sitt porträtt av en blind man, och han står ut som filmens klart mest kompentente skådespelare. Tillsammans med den charmige Fransiscus bildar dem ett något omaka par, som ändå lyckas fungera som ett team. Dialogen emellan dem är rapp och välskriven, och känns oftast väldigt naturlig. Tyvärr är detta inte normen för resten av filmen, och det är här som The Cat o’ Nine Tails faller. När dessa deckare frågar ut möjliga misstänkta efter nya ledtrådar, så känns dialogen tyvärr rätt uppstyltad. Lite för ofta känns det som att karaktärer serverar upp information som på ett fat, utan någon som helst eftertanke eller motivation. När sedan Gioardani inleder sin förförelse av filmens kärleksintresse Anna, spelad av Catherine Spaak, så känns dialogen rent av klumpig och tafatt. Att Spaak och Fransiscus dessutom helt saknar personkemi gör att deras kärleksscen framstår som ytterst forcerad.
Klumpig dialog åsido, så är det svårt att peka på något direkt negativt med The Cat o’ Nine Tails. Ennio Morricones musik är, även om den inte är så minnesvärd, välskriven och stämningshöjande. Kameraarbetet är gediget, och man vågar sig ibland på riktigt konstnärliga vinklar, vilka hjälper till att hålla filmen ständigt visuellt intressant. Tyvärr är det dock inget av detta som riktigt står ut så pass mycket att det höjer filmen över ett medelbetyg. Den har många bra beståndsdelar, men den gör helt enkelt inte tillräckligt mycket av dem.
Dario Argento sägs själv vara av åsikten att The Cat o’ Nine Tails är hans kanske svagaste titel, och det går inte att undkomma att den här filmen inte hör till hans bästa verk. Men oavsett hur den jämför sig med hans andra titlar, så är det ändå en film som utmärker sig i deckargenren. Med en smart skriven intrig, stundtals välskriven dialog och vackra miljöer, som dessutom ser fantastiska ut i Arrow Films Blu-ray-utgåva, så är den ändå ett måste för fans av genren.
— — —
Johan Axell; filmvetare och frilansande skribent