The Beastmaster
Fantasy, USA/Västtyskland
Regi: Don Coscarelli
Skådespelare: Marc Singer, Tanya Roberts, Rip Torn, John Amos
Distribution: Släppt på svensk blu-ray från Studio S/Retro Films 10/3 2025
Längd: 118 min
Betyg: 4 av 10
Det här var ett hyfsat kärt återseende.
Dels för att det händer allt för sällan att jag ser gamla hederliga sword and sorcery-filmer men också för att jag bara har sett The Beastmaster en gång tidigare och det var 2003. Jag köpte den på DVD när jag var i London samma år, och efter titten stod den och samlade damm i min filmsamling tills för tio år sedan då den var en i mängden av alla VHS- och DVD-filmer som jag sålde eller gav bort när jag rensade hyllorna inför en flytt. Jag hade nästintill noll minnen av vad som hände i filmen, något som blev mer än märkbart när jag häromkvällen såg om den på Blu-ray. Det kändes nästan som att se den för första gången… vilket kanske låter bättre än vad det är.
The Beastmaster syftar på filmens huvudperson och det är ingen överdrift att säga att han har de onda makterna emot sig innan han ens är född. I en mörk och suggestiv inledning blir kung Zed och hans höggravida drottning (Rod Loomis och Vanna Bonta) utsatta för ett magiskt överfall där babyn i den vackra drottningens mage teleporteras till en kossas mage. Babyn tas ut ur kossan via ett kejsarsnitt och ska offras av en äcklig häxa, men räddas tack och lov av en passerande bonde. Bonden tar med sig babyn, som är en pojke, till sin by där han får namnet Dar. Under uppväxtens gång upptäcker Dar att han kan kommunicera med djur (vilket ger honom smeknamnet The Beastmaster) och att han har ett obskyrt märke på sin högra handflata som ingen i byn kan förklara.
Trots att filmen stundtals tappar farten får den aldrig slut på soppa.
När Dar är vuxen (och från och med nu spelas av Marc Singer, mest känd från tv-succén V) attackeras hans adoptivby av en armé juner – en stam av barbariska ryttare – som utplånar alla byns invånare… utom en, och det är förstås Dar. Han bestämmer sig självklart för att hämnas och det har blivit dags för hjältens resa från underläge till herre på täppan (eller dylikt). Under resans gång skaffar han sig fyra djurkompisar. Två illrar som han döper till Kodo och Podo, en svart panter som får namnet Ruh, och en örn som han ger namnet… uhm… jag tror faktiskt inte att örnen fick något namn.
Förutom dessa fyra djur träffar Dar också på Seth (John Amos, som bland annat spelat Will Smiths svärfar i några avsnitt av Fresh Prince i Bel Air) och hans tonårige följeslagare Tal (Josh Milrad), två pilgrimer som är fullt kapabla att försvara sig, samt slavkvinnan Kiri (Tanya Roberts) som också har några äss i rockärmen (även om hon aldrig är klädd i något heltäckande). Alla ska de av olika skäl till Arak; en stad med en hotfull pyramid i sitt centrum som styrs av Maax (excentrikern Rip Torn), en ond präst med spetsiga ögonbryn och dödskalleörhängen som förutom att offra barn åt högre makter även beordrade junerna att anfalla Dars by och hade ett finger med i spelet i inledningens magiska försök att döda honom som baby.
”Jag ska föra honom till människobyn” skojade pantern Ruh.
Det låter kanske som ett rafflande äventyr, men i själva verket är det mer som en axelryckning med en eller två små gäspningar. Det är aldrig särskilt spännande, den griper aldrig riktigt tag i mig. Tempot är bitvis segt och alla karaktärer är bleka och lämnar väldigt lite minnesvärt efter sig. Det gäller speciellt de båda huvudrollsinnehavarna. Marc Singer har förvisso en imponerande fysik, som sällan är särskilt påklädd, och tillsammans med sitt blonda hårsvall är han så pass lik He-Man att jag hoppades på att han skulle rikta sitt svärd upp mot skyn och utbrista ”By the power of Greyskull! I have the Power!!”, men någon bra skådis är han inte.
Samma sak kan sägas om Tanya Roberts. Det är klart tydligt att hon fått rollen på grund av sina fysiska egenskaper, och det sägs att det var den här filmen som gjorde att hon fick rollen som Bondbrud i Roger Moores sista 007-film Levande måltavla (1985)… och ja, det är inte för inte som den anses både vara Moores sämsta Bondfilm och ha den sämsta Bondbruden. Rip Torn är bara konstig i rollen som huvudskurken. Jag tvivlar inte på att han haft ett nöje med att agera framför kameran i sitt smink och utstyrsel, men jag tror att regissören Don Coscarelli slarvat bort de bästa tagningarna (tillsammans med tempot) i klipprummet. En karaktär som känslolöst kastar ner små barn i eldflammor bör vara mer skräckinjagande än så här. Den enda skådisen som kommer undan nåt så när med hedern i behåll är John Amos som spelar kämpen Seth med lagom seriositet, och lugn som ger honom en behaglig Toshiro Mifune-pondus (och detta skriver jag inte enbart för att imponera på Retro Films ansvarige utgivare SEO). Och förstås, det är alltid trevligt med levande djur som sidekicks på film.
Rent estetiskt har jag inga invändningar. Det råder en markant b-filmskänsla med tydlig inspiration både från serietidningar och Frank Frazetta-målningar. Det kaliforniska klippiga landskapet är torrt och olycksbådande – med undantag där det är lite grönare och med vattendrag – likaså staden Arak som är en kombination av studiobyggen och en övertygande modell som praktfullt filmats med forcerat perspektiv utomhus. Ett extra plus ska även filmteamets maskörer och kostymörer ha som förutom de mänskliga karaktärernas utstyrslar lyckats göra häxorna och de märkliga ”fågelfladdermus-varelserna” riktigt otäcka.
En annan skånsk skribent som recenserat filmen i ett annat forum avslutar sin text med en uppmaning till distributören Retro Films att släppa Albert Pyuns Det grymma svärdet (även den från 1982) på Blu-ray och jag kan inte annat än att hålla med. Och efter den får de gärna fortsätta med att släppa fler sword and sorcery-filmer från 80-talet. The Beastmaster har definitivt inte skrämt bort mig från genren.
Många killars våta dröm.
Sidospår. Ni får gärna rätta mig ifall jag har fel på detaljer men jag har ett minne av att jag läst ett reportage skrivit av Hans Wiklund som publicerades i nån tidning – kanske Café? – och handlade om när han flög till Los Angeles för att provfilma/provprata för den svenska dubbningen av den manliga huvudpersonen i en kommande animerad Disney-film (som jag inte minns titeln på). På flygresan mellan Arlanda och LAX hamnade han i sällskap med några amerikanska turister som tyckte att han var väldigt lik Marc Singer. Detta ledde till att många starka drycker inmundigades i sällskapet och när Hans väl landade och kom till inspelningsstudion var han inte i sitt bästa skick. Till ingens förvåning (inte ens han själv) fick han inte röstjobbet.
— — —
Roger Möller