Texas Chainsaw Massacre (2022)
Genre: Skräck
Land: USA
Distributör: Netflix
Regi: David Blue Garcia
Medverkande: Sarah Yarkin, Elsie Fisher, Mark Burnham, Jacob Latimore, Moe Dunford m.fl.
Längd: 87 min
Betyg: 7/10
Nej, det var ingen som trodde att det här skulle bli en bra film. Den nionde filmen och det fjärde försöket att reboota Motorsågsmassakern-franchisen kantades redan från start av ”konstnärliga meningsskiljaktigheter”, regissörer som hoppade av just före inspelning, och katastrofala förhandsvisningar. Men är den så dålig som man kan frukta?
Tobe Hoppers The Texas Chain Saw Massacre (Motorsågsmassakern, 1974) är en av de bästa skräckfilmer som gjorts. Skitig, våldsam, obehaglig, vansinnig på gränsen till psykotisk, men inte alls så blodig som ryktet säger. Först med uppföljaren The Texas Chainsaw Massacre 2 (Tobe Hooper, 1987) introducerades en rejäl mängd gore, tillsammans med en lika stor dos humor, som dock inte gjorde vansinnet mindre påtagligt.
Sedan har det varit en skakig resa för filmserien. Leatherface: The Texas Chainsaw Massacre III (Jeff Burr, 1990) var en habil film med bland andra Viggo Mortensen (Härskarringen-filmerna) och Ken Foree (Dawn of the Dead). Den obegripligt bisarra Texas Chainsaw Massacre: The Next Generation (Kim Henkel, 1994) är kanske mest känd för att kunna stoltsera med både Renée Zellwegger och Matthew McConaughey i tidiga roller, men är i övrigt ett rejält magplask – om än ett underhållande sådant.
Michael Bay-producerade The Texas Chainsaw Massacre (Marcus Nispel, 2003) satte igång en hel våg av hjärndöda och hjärtlösa remakes av gamla skräckfilmer, men själv lyckades den ganska väl med att leva upp till originalets rykte. Jessica Biel gav stjärnglans och den oefterhärmlige R. Lee Ermey (Full Metal Jacket, The Frighteners) var… R. Lee Ermey. Uppföljaren The Texas Chainsaw Massacre: The Beginning (Jonathan Liebesman, 2006) var mest mer av samma, och någon tyckte nu att det var dags för ännu en reboot. John Luessenhops Texas Chainsaw 3D (2012) var förmodligen den mest korkade filmen dittills, men det den saknade i logik vägde den upp i underhållning och våld. Trots de många minst sagt tvivelaktiga bidragen till filmserien är den åttonde filmen, Leatherface (Julien Maury och Alexandre Bustillo, 2017), den enda filmen i franchisen jag inte hyser minsta kärlek för. Hantverksmässigt är det knappast den sämsta filmen, men den är så totalt dondöv inför TCM-arvet att man skulle kunna byta ut Leatherface mot nästan vilken annan filmskurk som helst.
Så är vi då ikapp med den senaste filmen, släppt så sent som idag på Netflix (av alla ställen). Som sagt, ingen trodde att det skulle vara ett mästerverk, och det är den inte heller. Lite av en röra är det, men vilken röra sen! Originalets spänning mellan urban medelklass och lantlig arbetarklass återkommer, nu i form av Austin-hipsters som köpt upp en hel stad för att sälja vidare till kulturarbetare och restaurangentreprenörer. Samma marknadskrafter som gjorde familjen Sawyer arbetslösa är nu tillbaka för att gentrifiera skiten ur dem. Skildringen saknar dock helt finess, och får pizzagate-pastischen The Hunt (Craig Zobel, 2020) att kännas sofistikerad i jämförelse.
Den nu grånade motorsågsmassakeröverlevaren Sally Hardesty återvänder för första gången, även om den nu avlidna originalskådisen Marilyn Burns själv haft cameos i två tidigare uppföljare. Olwen Fouérés hårdhudade Texas Ranger-Sally återknyter förstås till tvåans Lefty (Dennis Hopper), men har troligen mest knökats in för att rida på Jamie Lee Curtis återvändande till sin paradroll i kassasuccéerna Halloween (David Gordon Green, 2018) och Halloween Kills (2021).
Det som gör att Texas Chainsaw Massacre trots alla sina svagheter inte gör en besviken beror faktiskt inte bara på de lågt ställda förväntningarna. Det här är utan tvekan seriens blodigaste film hittills, och när Leatherface blir instängd i en buss full med woke hipsters kommer blodbadet (och den usla dialogen) en att tänka på nattklubbsmassakern i Hellraiser III: Hell on Earth (Anthony Hickox, 1992). Och till skillnad från tidigare nämnda Halloween-reboots så försöker inte den här filmen vara något annat än vad den är; en skitig, opretentiös, smådum och ultravåldsam gorefest med just den rätta mängden humor för att den inte ska förta den cyniskt kalla ton som kännetecknat tidigare filmer i serien.
Robert Wettersten