Flight 666
Skräck/Komedi
Regi: BJ McDonnell
Skådespelare: Foo Fighters, Whitney Cummings, Jeff Garlin, Leslie Grossman m.fl.
Längd: 106 minuter
Betyg: 4 av 10
Finns att streama på Viaplay
Ni vet hur det är; man är med i ett framgångsrikt rockband, har sålt miljoner skivor, skrivit och 
komponerat en låtskatt där ett par stycken blivit tidlösa rockklassiker, man har turnerat i hela världen, sett miljoners miljoner ansikten och rockat röven av dem allihop.
Men så kommer dagen då man förväntas att leverera ännu ett album… och skaparglöden och inspirationen är lika borta som snön (i alla fall nu i augusti). Man har dessutom passerat 27 med råge vilket betyder att man är för gammal för att dö ung. Vad göra? Tja… varför inte flytta all inspelningsutrustning till ett hemsökt hus, stänga in sig där och låta den oheliga stämningen sätta fart på skaparprocessen? Det funkade för Red Hot Chili Peppers när de 1991 spelade in sitt Blood Sugar Sex Magik i The Mansion, ett (påstås det) hemsökt hus i Los Angeles. Ha det i åtanke nästa gång ni sjunger med i Under the Bridge och Give It Away. En annan lyckad plats är Clearwell Castle i England där Led Zeppelin, Deep Purple och Bad Company (för att nämna några) spelat in album. Black Sabbath var där 1973 och spelade in sitt Sabbath Bloody Sabbath, vilket lär ha varit en extraordinär upplevelse med bland annat obeskrivliga ljud från stenväggarna och övernaturliga fenomen i form av skepnader i svarta kappor som dök upp från ingenstans utan att säga ett ord för att i nästa sekund försvinna ut i tomma intet. För en nykter och rationell utomstående räcker det dock med att kika på bandmedlemmarnas dagliga kostcirkel samt deras fallenhet för practical jokes för att förstå var dessa spöken och övernaturligheter egentligen kom ifrån.
Ett band som till synes lyckas lägga band på sig själva och inte ta det här på fullaste
allvar (åtminstone fem av dem).
När det nu blivit dags för Foo Fighters att ge sig på samma process drabbas de av riktig hemsökelse som inte har någon naturlig förklaring – och det betyder givetvis att det är fiktion det handlar om. En fiktion som till större delen kommer från bandets frontfigurs huvud då det är Dave Grohl som hittat på storyn (men överlåtet manusskrivandet till Jeff Buhler och Rebecca Hughes). Han har över ett glas Jack and Coke (sin bortgångne kompis Lemmys favoritdryck) och ett A4-papper skrivit ihop sin idé samt en önskelista på filmer han på ett eller annat vis vill referera till under handlingens gång… det här är ett scenario jag hittat på själv, men som jag kan tänka mig inte är alltför långt bort från sanningen.
Studio 666 inleds med en prolog som utspelas 1993 i en medelhavslik villa där en rockigt ruffig brud i nitjacka och vita brallor jagas av en svartklädd gestalt som inte är tomhänt. Splash! och det blir fräsiga förtexter med mycket rött på svart – till tonerna av ett exklusivt ledmotiv komponerat av John Carpenter, hans son Cody och en man som heter Daniel. Efter dessa hamnar vi i Los Angeles och det är nutid 2022 eller 21. Foo Fighters sex bandmedlemmar har samlats på ett skivbolagskontor för att diskutera sitt kommande album som skivbolagschefen (Jeff Garlin) kräver att de levererar snarast. Bandet själva har inte ens en textrad att visa upp – och det är här och nu som Dave Grohl kommer på idén att de ska skriva och spela in albumet nånstans där det finns ”en djävul, trollkarlar och drakar.” Skivbolagschefen tillkallar sin assistent Barb (Leslie Grossman) som i sin tur vet vilket hus som passar Grohls önskemål – samma villa som prologen utspelade sig i. Barb berättar att ett band bodde i huset på 90-talet och spelade in ett album där som de aldrig blev färdiga med på grund av ”kreativa skillnader” – aka nöjesindustrins officiella term för ”När två eller fler viktiga parter i projektet (oftast en kreativ skapare vs. en med skitmycket pengar) vill döda varandra och därför måste en av dem (oftast den med minst pengar) kasta in handduken.” Kan denna anekdot möjligen ha någon koppling till prologen 1993? Den som lever får se (pun intended). Foo Fighters installerar sin studio – eller rättare sagt, deras roddare gör det – och snart är arbetet med det nya albumet igång. Men det är ingen dans på rosor. Speciellt inte för Dave, som en natt letar sig ner i ett undanskymt, och stilfullt skräckfilmsdekorerat, källarutrymme. Där upptäcker han något speciellt som leder till att filmen förvandlas till ett färgsprakande referensplank som bland annat bjuder på Pazuzu- varianter, magstarka uppkastningar (Exorcisten), ett världsberömt motorverktyg (specifikt från 2022 års Texas Chainsaw Massacre), en utsträckt arm, besatthet, böcker tryckta i mjukpärm (Evil Dead), varma ansikten och en härlig häcksax (The Burning) för att nämna ett ax(e)plock…
Är det Nekronomicon, The Satanic Bible eller The Book of Mormon? Nej, det är
Trump: The Art of the Deal!
Man kan utan att överdriva säga att Studio 666 är en 106 minuter lång tivoliattraktion, med sparsamma jump scares, kraftiga färger från rejäla inspelningslampor och en scendekor värdig… ett spökhus på ett nöjesfält. Inget fel i det – men jag tycker inte riktigt det funkar fullt ut. Jag vill inte avslöja mer av handlingen, men jag kunde inte under filmens gång få grepp på vem man egentligen ska hålla på, då detta bara är ett slags vanity-projekt av Dave Grohl. Här är få birollskaraktärer och de enda (förutom Garlin och Grossman) som sticker ut är den Julie Newmar-aktiga grannen Samantha (en underbar Whitney Cummings) och en långhårig medelålders man (en bortkastad Will Forte) vars jobb är att köra ut och leverera mat och en personlig sak till bandet. En trött John Carpenter dyker upp som inspelningstekniker. Slayers Kerry King är en elektriker. Det finns ett par andra biroller… men de får jag låta tittarna upptäcka själva.
Filmens stora minus – förutom mitt stora hatobjekt CGI-blod – är lite motsägelsefullt också filmens stora plus; Foo Fighters själva och deras minst sagt begränsade skådespelartalanger. De är urusla. Sämst är keyboardisten Rami Jaffee vilket är en bedrift i sig eftersom han är den ende (med undantag Dave Grohl) som åtminstone försöker agera. De övriga fyra känns mest som att de motvilligt (och under pistolhot) släpats ut till inspelningsplatsen varje morgon, och bara väntar på att få stämpla ut för dagen. Men… saken är… alltså själva poängen med filmer där rockband spelar sig själva är väl att de SKA vara kassa på att spela sig själva, eller hur? Så därför känns det både meningslöst och orättvist att klanka ner på Foo Fighters oförmåga att gestalta sig själva. Dessutom kan jag tänka mig att Dave Grohl fått flera nyttiga tips från sin gode vän Paul Stanley om hur man kommer undan med ett sånt här projekt – då den mannen har egen erfarenhet från KISS: Attack of the Phantoms, den ökända/kultförklarade kiss-kalkonen från 1978. Jag kan även tänka mig att Studio 666 kommer gå samma öde till mötes som KISS film, det vill säga en film som fler kommer höra talas om än se.
Stunder som den här fick Dave Grohl att tänka på Meat Puppets, och när de gästade
Nirvanas unplugged-spelning.
Är du ett Foo Fighters-fan och älskar skräckfilm gör du bandet en otjänst om du inte ser den här. För missförstå mig inte och mitt betyg – Studio 666 är långtifrån en tråkig rulle. Jag varken gäspade eller tittade på klockan en enda gång. Men ta den för vad den är; en påkostad spökhusattraktion på ett stort tivoli som helst avnjutes med spunnet socker,popcorn och varma chips (eller en blodig biff). Ni som inte gillar Foo Fighters och Dave Grohl (en av FromBeyond-höjdarna, I´m looking at you) men älskar skräckfilm får säkert mer utbyte av att spendera 1 timme och 46 minuter på nån annan film.
Roger Möller