Skräckkokboken
Matlagning och recept, Sverige
Förlag: Swedish Zombie
Författare: Tomas Arvidsson
Antal sidor: 145
Betyg: 7 av 10
Det här är något ytterst ovanligt. Så pass ovanligt att det aldrig har hänt förut.
Vem kunde tro att jag en dag skulle recensera en kokbok? Jag som knappt äger några och vars intresse för matlagning varit så gott som noll i mina yngre dar. Men det var då. Idag är jag nyss passerad 40-strecket och har blivit en rätt hyfsad kock som gillar att prova nya recept. Dessutom är jag sedan barndomen en stor skräckfilmsentusiast som sett åtskilliga rullar från alla årtionden sedan filmens födelse. Med andra ord är jag som klippt och skuren för att ta mig an en kokbok som fokuserar på maträtter gjorda för att inmundigas till skräckfilmstittande. Vad som kanske diskvalificerar mig är att jag helst inte äter mat samtidigt som jag ser en film, eftersom jag lätt blir okoncentrerad om jag ständigt måste pendla med blicken mellan tv:n och tallriken… fast å andra sidan… i inledningen nämner författaren att tanken med maten är att den ska vara smidig att äta utan att man behöver tappa fokus på filmen.
Med det sagt, låt oss se vad kocken, kokboksförfattaren och skräckfilmskonnässören Tomas Arvidsson från det västra kustbandet serverar sina läsare. I det korta hela består boken av 31 recept uppdelat på varsitt kapitel. Varje rätt har sin egen filmgenre den rekommenderas till och i varje kapitel lyfter Tomas fram tre filmer han tycker passar bäst till maten.
Vad är den gemensamma nämnaren? Ugnsbakad blomkål så klart!
Ta till exempel det första kapitlet; Häxor & Shakshuka. Det börjar med en vänstersida med röd text mot svart bakgrund som lättfullt förankrar den kryddstarka maträtten till det som är trollpacksgenrens karaktär. På den högra sidan, svart text mot vit bakgrund, listas i kronologisk ordning filmerna Witchfinder General, Drag Me to Hell och The Witch. Varje film har ett kort och personligt handlingsreferat av Tomas; förbannat bra texter om jag får säga det själv då jag blir sugen på att se filmerna, trots att jag redan sett de flesta av dem. När man vänder blad möts man av en helsidesbild i form av ett färgfoto på maträtten med passande omgivning och på motsatt sida själva receptet och instruktioner – inklusive tips på drycker att smutta under tillagningen och musikalbum att köra i bakgrunden. Shakshuka ska enligt Tomas bäst göras till tonerna av Witchcraft Destroys Minds & Reaps Souls av den amerikanska gruppen Coven (med Jinx Dawsons oheligt sköna stämma).
Det är så här som alla 31 kapitlen ser ut. Inte för mycket, och inte för lite. Med finess och lekfullt språk får Tomas, i likhet med andra kokboksförfattare värda namnet, varje maträtt att verka hur lättlagad som helst, även om de kräver att ens köksskafferi är mer än ungkarlsutrustat. Det enklaste receptet är korv i bröd med diverse topping, och de svåraste recepten… är de jag inte kommer att våga mig på själv. Däremot ser jag framemot att få njuta av egenlagad Jambalay till The Serpent and the Rainbow och svampmacka till Altered States (jag vet vad ni tänker, men svampen kommer vara färska champinjoner och inget annat!).
Omelett… det tog faktiskt en bra stund innan jag kopplade varför det funkar så bra till found footage.
Jag bör också tillägga att författaren vill att alla tre filmerna från samma kapitel ses samma kväll – ett så kallat matigt filmmaraton – vilket betyder att du exempelvis kommer få sleva i dig din beskärda del av Pasta Al Pomodoro medan Lucio Fulcis City of the Living Dead, The Beyond och The House by the Cemetery avlöser varandra. Men jag gissar att man kommer undan med livet i behåll om man bara nöjer sig med en. Likaså om man väljer att titta och äta ensam istället för att vara minst två som Tomas förespråkar. Jag kan förstås ha fel, och jag kommer vara den förste att erkänna det i så fall. Och redan nu utmanar jag kanske ödet och min goda hälsa, men jag kan inte låta bli att lufta mitt missnöje mot att amerikanska bilrysare ska ses med haloumiburgare i nävarna. Kom igen. Du kan inte titta på Death Proof utan att käka burgare med ordentligt nötkött om du inte vill riskera att möta Stuntman Mike på garageuppfarten.
Förlaget Swedish Zombie har gjort ett gott jobb med att sätta ihop boken, och med ett lagom makabert omslag jag gillar skarpt som ger starka Hannibal-vibbar. Ett plus för att man valt att inte sätta regissörer, skådespelare och årtal under filmtitlarna. Jag tror många av läsarna redan känner till dessa, och nya nyfikna får kolla upp själva. Det är ju det som skiljer en skräckfilmsintresserad från en som… inte är skräckfilmsintresserad. Och givetvis kommer Tomas Arvidssons val av både mat och filmer att orsaka livlig debatt i hushållen om vad som funkar bäst – själv kommer jag alltid hävda att slashers ska ses med varma ost- och skinkmackor med tomat och ananas (som man inte behöver vare sig tallrik eller bestick till). Men smaken är ju som baken; delad av en rejäl machete.
Bilder som den här talar sitt tydliga, sekteristiska språk…
Vad mer att säga? Kommer du hem till någon och hittar den här boken stående i hyllan eller på soffbordet och en välfylld frysbox i källaren kan du vara säker på att du kommer att få stanna kvar på en intressant middag hos en lika intressant värd. Vem vet, kanske stannar du ända ut till vargtimmen…
– – –
Roger Möller