Sinners
Drama/skräck, USA, 2025
Regi: Ryan Coogler
Skådespelare: Michael B. Jordan, Miles Caton, Hailee Steinfeld, Andrene Ward-Hammond, Jack O’Connell m.fl.
Längd: 137 min
Betyg: 8 av 10
Svensk biopremiär 16/4 2025
Det var några år som ordet vampyr fick många att tänka på kärlekskranka tonåringar
och blodsugare som istället för att dö av solljus glittrade i det. Precis som vampyren i berättelsernas värld är en svårdödad varelse kunde inte ens Twilight-filmerna sätta stopp för att vi återigen skulle få vampyrfilmer med betydligt mer bett. Att vi skulle få två samma år var kanske inte vad jag trodde när jag gick in i 2025, men efter Nosferatu och nu Sinners är jag gladeligen motbevisad.
Innan de odöda gör entré i filmen möter vi prästsonen Sammie (filmdebuterande Miles Caton) som längtar bort från bomullsfälten i Mississippi och hoppas att hans gitarr ska ta honom därifrån. En gitarr han fått av sina kusiner, tvillingarna Smoke och Stack (båda spelade av Michael B Jordan) som kommer hem efter att ha varit i Chicago i sju år, där de kanske eller kanske inte har jobbat för Al Capone och kommit tillbaka med en stor summa pengar. För dessa öppnar de en juke joint. Jag citerar Wikipedia: ”en folklig beteckning som ursprungligen avsåg en landsortskrog med musik (blues eller tidig jazz som ragtime) och dans som drevs av och för afroamerikaner i sydöstra USA”. Till en början är klubben en succé, trots att många av dess fattiga besökare betalar på kredit. Kvällen får dock en vändning när tre främlingar ber om att få bli inbjudna…
Det finns mycket att imponeras av i Sinners, kanske framförallt hur den blir den ultimata summan av många års samarbete mellan regissör Ryan Coogler och svenske Ludwig Göransson som står för soundtracket. De har jobbat ihop sedan Coogler debuterade med Fruitvale Station (2013) och nått långt, men aldrig har det blivit så här lyckat. Delar av det har att göra med att musik ges en så central del i filmens handling. Musiken är det bultande hjärtat som ger oss filmens mest spektakulära scen, som kanske bäst kan beskrivas som ett slags musikalnummer där alla tiders musik möts. Det är ett sånt där soundtrack man omöjligt inte kan tänka på, just för att det har en så betydande funktion i hur filmen berättas. Man behöver heller inte vara insatt i bluesmusik (det är undertecknad långt ifrån) för att dess roll i filmen ska gripa tag i en.
Sinners är en film som vill mycket, ibland kanske väl mycket. Slutet landar inte så bra som resten av filmen förtjänar, samtidigt som det är lätt att förstå varför Coogler gör de val han gör. Det kastar heller ingen större skugga över hur lyckad resten är. Det är en film där budgeten (90 miljoner dollar enligt IMDB) såväl syns som känns och upplevelsen blir därefter – maffig. Den är vågad i sin ambition att förena svarta amerikaners historia med bluesen och musikens roll,och samtidigt vara en From Dusk Till Dawn-doftande actionskräckis. Det är en cocktail som på pappret kanske inte låter som att den ska fungera, men som är så väl komponerad att den blir en otroligt lyckad helhet.
— — —
David Larsson