Sinister
Skräck, USA, 2012
Distributör: Scanbox Vision
Regissör: Scott Derrickson
Medverkande: Ethan Hawke, Juliet Rylance, Fred Dalton Thompson m.fl.
Längd: 109 minuter
Finns på svensk Bluray och DVD från 2013-04-03
— — —
Först möts du bara av mörker. Ett mörker som sedan byts ut mot ett snabbt flackande ljus som målar upp en kornig och minst sagt besynnerlig bild. Fyra personer står bakbundna under ett träd med säckar över sina huvuden. Det tar bara någon sekund att lägga märke till repen kring deras halsar. Sekunden senare hissas de plötsligt upp i luften, medan deras panikslagna kroppar kämpar för livet för att ta sig loss. Kampen är över nästan innan den har börjat, men upplevelsen känns ändå plågsamt lång och mardrömslik. Scott Derricksons bluray-aktuella film Sinister har utan tvekan en av de mest effektiva öppningsscenerna i mannaminne. Den lämnar nämligen publiken med en känsla av tryckande obehag, en känsla som sedan formligen vägrar släppa sitt grepp under stora delar av filmen. Sinisters absolut största styrka är nämligen dess fantastiska atmosfär och kuslighet, som hellre än att skrämma publiken med snabba dussineffekter istället satsar på att bygga upp en stundtals riktigt ruggig stämning som bara växer allteftersom berättelsen fortgår.
Efter tio år utan framgångar bestämmer sig kriminalförfattaren Ellison Oswalt för att ta saken i egna händer och flyttar hela sin familj till en sömnig liten småstad. Det han dock har glömt att berätta för sina nära och kära är att huset de just flyttat in i var scenen för ett horribelt mord där en familj hängdes i ett träd bara några meter från huset. Ellison skriver nämligen böcker om verkliga brott, och han har som mål att ta reda på vad som hände med femte familjemedlemmen som mystiskt försvann efter mordet. Men när Elisson hittar en låda med gamla Super 8-filmer uppe på vinden inser han snabbt att han tagit sig vatten över huvudet. Den hänga familjen verkar nämligen bara vara ett av en serie hemska mord som utförts runt hela landet under flera årtionden. Vad är egentligen kopplingen? Och vem är den mystiske maskerade mannen som ständigt dyker upp på mordplatserna? Hans efterforskningar leder honom till berättelser om uråldrig barnätande gud, men några sådana finns vän ändå inte… Eller?
I början är det lite svårt att sätta fingret på när Sinister egentligen ska utspela sig. Den har nämligen något över sig som gör att den känns betydligt äldre än vad den är. Självfallet är detta till stor del på grund av de korniga Super 8-klippen, men filmen genomsyras ändå av något mer, något som ger den en tyngd många moderna filmer saknar. Och kanske är det just den insikten som är nyckeln till gåtan, då filmen använder berättartekniken och iscensättningar som inte setts inom mainstreamskräcken på länge. På många sätt är den radikalt annorlunda än resten av dagens skräckfilmer och ter sig ibland som ett subtilt kärleksbrev till 70-talets gyllene skräckera.
Sinister kan kanske bäst beskrivas som en atmosfäriskt ockult rysare där det dunkel som berättelsen till en början verkar vara höljt i sakta men säkert löses upp under filmens gång, inte helt olikt sättet handlingen presenteras på i gamla kultrullar som Huset som gud glömde. Istället för att fyllas till bredden av blod och skrikande karaktärer som springer runt som yra höns som i så många andra av dagens filmer, visar Sinister upp ett betydligt mer genomtänkt upplägg med trovärdiga karaktärer och riktigt obehagliga händelseförlopp. Man undviker billig dussinskrämsel , och siktar istället in sig på att skapa en ständigt närvarande känsla av obehag som bara verkar växer under filmens gång, kryddad med några strategiskt utvalda skrämseltillfällen som man sällan anar i förväg.
Dessvärre sätter samma ramverk som tillåter dessa mysrysningar även en hel del krokben för sig själv, och resultatet blir dessvärre långt ifrån den storslagna skräck-klassiker filmen hade kunnat bli, och får kanske som bäst ses en rätt godkänd film fylld av bortkastat potential. Man har i den barnaätande Bagul skapat en riktigt otäck hotbild som man som publik längtar efter att få lära sig mer om. Dessvärre är det ytterst lite som faktiskt sägs om karaktären, och det lilla som ändå kommer fram presenteras alldeles för tidigt och på tok för platt. Demonens vara eller icke vara torde ha varit filmens absoluta klimax, då frågan till en början verkligen brinner hos publiken. Istället avslöjar man allt som går att veta om mördarens bakgrund och planer efter halva filmen, och snörper därmed av filmens grundläggande premiss som trots allt är en vital del i filmens berättande. Om den sanningssökande skribenten inte längre behöver söka efter sanningen, vad finns då egentligen kvar? Svaret på den frågan är tyvärr att det inte finns vidare mycket alls kvar, och filmens lämnas därmed på tomgång under den resterande sista timmen. Att upptäckten om sanningen kring morden och Bagul dessutom inte ens görs av filmens hjälte och dessutom sker över Skype (!) gör att avslöjandet helt saknar den explosiva tyngd den skulle kunna haft. Lägg sedan till en del mindre frågetecken som aldrig någonsin rätas ut under filmens gång, så är det lätt att se hur Sinister nog inte kommer gå till historien som någon skräckklassiker.
Men även om Scott Derricksons demonberättelse kanske inte är någon framtida klassiker, så kan man inte heller bortse från att det faktiskt är en riktigt underhållande och effektiv skräckfilm. Dess andra hälft och avslutning kanske är något haltande, men det förtar faktiskt aldrig just hur fantastisk dess inledande akter stundtals är. Kanske är det bara jag som är lite nostalgisk över svunna tiders berättartekniker, men det är något med att se en atmosfärisk och intelligent skräckfilm som är svårslaget. Även om dess monster nu råkar se ut som en avdankad Slipknot-medlem.
Betyg: 6.5 av 10
— — —
Johan Axell; Frombeyond-redaktör