Sherlock Holmes vs Jack The Ripper / A Study In Terror
Deckare, Storbritannien, 1965
Distributör: Studio S
Regi: James Hill
Medverkande: John Neville, Donald Houston, Judi Dench m.fl.
Längd: 90 minuter
Ute nu på svensk DVD
1887 gjorde den alltid lika finurlige detektiven Sherlock Holmes sitt inträde i världen, och då genom romanen A Study In Scarlet eller En Studie I Rött som den hette i Sverige. Fyra romaner och 56 noveller hann det bli ifrån Sir Arthur Conan Doyles fjäderpenna och figuren blev världskänd och mallen för deckare. 221B Baker Street blev en populär turistattraktion och en hel uppsjö filmer och tv-serier med en lång rad skådespelare har kommit genom åren. Jag var sen på bollen med den väldigt uppsnackade Sherlock (M. Gatiss & S. Moffat 2010) med Benedict Cumberbatch som den morfinskjutande, snabbtänkte detektiven. Men tyckte den var riktigt vass när jag väl kom för mig att titta på den. Guy Ritchies två filmer med Robert Downey Jr från 2009 och 2011 var också skoj. Men nu var det dags att åka tillbaka lite i tiden till en kanske något mer boktrogen version av Sherlock.
Whitechapel är känt för en sak, och det är kanske inte det som en stadsdel önskar vara känd för… mord, morden av den ökände och mycket omskrivne Jack The Ripper. Denne svartklädde mystiske figur som om nätterna smyger omkring med sin läkarväska och släckte ljuset för en rad prostituerade hamnar nu i siktet för Sherlock Holmes och Dr John Watson. När en låda från okänd avsändare dyker upp i Sherlocks hem så börjar jakten på mördaren och samtidigt kokar missnöjet i den fattiga stadsdelen Whitechapel.
Det är ju alltid något visst med filmer från 60 och 70-talet. Den lite gryniga bilden och de något ”svaga” färgerna tycker jag ger mer tyngd åt filmerna. Låter kanske konstigt att svagt ger tyngd, men det känns ofta allt för plastigt i nyare filmer med knivskarpa, bjärta färger. Vissa scener i Sherlock Holmes vs Jack The Ripper ligger så nära svart/vitt som det kan komma utan att gå över i ren gråskala. Jag tycker det är snyggt och överlag är miljöerna och utseendet på filmen riktigt bra. Det är dimmigt, skitigt och grått på bästa sätt möjligt. Scenografen har gjort ett riktigt bra jobb med att få det att se autentiskt ut. Slutscenen i filmen är riktigt bra, och fick mig att sucka djupt över hur bra gamla effekter kunde vara. På tal om effekter så var filmens första mord riktigt bra gjort, och jag jublade där jag satt i tv-soffan. Den scenen kändes väldigt italiensk, svårt att förklara men jag tror att ni kommer att förstå vad jag menar när ni ser den. Det finns också vissa andra scener som känns väldigt moderna och att se en scen helt filmad ur mördarens perspektiv är alltid läskande.
Storyn är kul, om än kanske inte en sådan man kommer att minnas i alla sina dagar. Men det bjuds på underhållning och lite nagelbiteri, och det är väl framfört av skådespelarna. Vissa därute i stugorna kan nog komma att knorra lite av det ganska teatrala skådespeleriet, men jag ser det i denna mer som att de pratar som folk förmodligen gjorde runt den tiden då filmen utspelar sig. John Neville är precis så torr som man vill ha Sherlock Holmes, och det hände faktiskt att jag fnissade lite åt en del av filmens ganska torra, men ändå, roliga skämt som verkar ha lagts in lite i förbifarten.
I den långa rad av filmer med Sherlock Holmes som huvudperson eller som stark inspirationskälla tycker jag att Sherlock Holmes vs Jack The Ripper håller bra. Den får mig också att vilja fördjupa mig än mer i detektiven och hans förehavanden, och se mer av filmerna man kan komma över. Deckare är ju lite av ett vågspel för ibland kan de ju bli riktigt tradiga och ointressanta. Men denna film är väl sevärd, storyn är skoj och skådespelarna är bra och har ju gjort en lång rad klassiska roller i sina karriärer. En bunke popcorn eller kanske ännu bättre en stor mugg thé och en scones plus denna film så är du hemma. Elementärt såklart.
Betyg: 7.5 av 10.
Mikael Hammarberg