Scream VI
Genre: Skräck, 2023
Land: USA
Distributör: Paramount
Regissör: Matt Bettinelli-Olpin & Tyler Gillett
Medverkande: Melissa Barrera, Jenna Ortega, Courtney Cox m.fl
Längd: 120 min
Betyg: 7 av 10
Det var dags igen att bege sig mot biografen. Efter att det såklart så fort den första visningens eftertexter rullat klart började dyka upp spoilers på nätet om Scream VI så tänkte jag att det var lika bra att jogga iväg till bion direkt för att undvika att något spån berättar varenda sekund av rullen. Så tog en eftermiddagsbio tillsammans med en mellanpopcorn och en läsk som dammsög ut de sista smulorna i min plånbok. Jag tror att jag sett alla Scream-filmerna utom del fem på bio. Del fem har också varit den av filmerna jag tyckt varit sämst, och kändes trött och oengagerad. Så ska väl ärligt säga att jag hade en känsla av att ”jaha, då får vi det här gjort då” när jag satte mig.
”The Core Four” från Scream 5 (2022) är tillbaka, och vi hoppar in ett år efter händelserna i del 5. Platsen är nu New York City, och på en bar väntar en kvinna på sin date. Han ringer och det visar sig att han har gått vilse på väg till baren. När hon försöker guida honom så dyker ett välkänt ansikte upp i mörkret. Inom ganska snart finns det inte mindre än två brottsplatser och en mask vi känner igen har dykt upp igen, och telefonen ringer snart hos Sam Carpenter (Mellisa Barrera). Det har börjat spridas en konspirationsteori på nätet om att hon stått bakom morden i Scream 5 och nu har hennes ID hittats på en av brottsplatserna. Ghostface är tillbaka och siktet är ställt på att radera alla spår av Woodsboro från The Big Apple.
En torr beskrivning av filmens story hör jag, men utan att egentligen mena det negativt är det ju onekligen film sex i ordningen och man vet ju ungefär vad man kommer få. Men, eftersom det är en ny film i en franschise, men också del av någon slags rebooting så är ju reglerna vi känner från första filmen skickade ut genom rutan. Detta nämns också i filmen, så meta-delen som alla Scream-filmerna haft med är såklart kvar.
Skulle Scream fungera i en helt ny miljö? När trailern kom och man förstod att det skulle utspela sig i New York drog man ju som skräcknörd öronen åt sig en aning, för Jason Takes Manhattan (R. Hedden 1989), som också är en senare del i en serie, är ju ingen höjdare om man ska uttrycka det milt. Men.. å andra sidan utspelar sig ju många bra rullar i New York också, så kanske ändå. Tyckte också att trailern kändes ganska trött så peppmätaren hade ju inte direkt slagit i taket. Men jag blev faktiskt glatt överraskad av denna sjätte rulle i serien. Det är måhända ingen blivande klassiker, men den kändes piggare än del fem på något sätt och metasakerna och nickningarna satt lite bättre. Det verkade som de hade haft roligare med denna överlag. Kanske att den stress och oro för att lägga händerna på rodret efter den gode Wes Craven som fanns vid del fem nu svalnat av lite.
Jag är ingen sådan som tycker att karaktärer eller skådespelare prompt måste vara med hela vägen i filmserier, och tycker det är skoj när filmer ibland kastar omkull allt man trodde när man började kolla. Så hade egentligen ingenting att säga om att Neve Campbell inte repriserar rollen som Sidney, men… tycker sättet hon skrev ut sig ur Scream-serien är tråkig. Dega! Det har hon förtjänat, och inte som att rullarna har gått dåligt direkt. Så det är bara för filmbolaget att betala, för även om anledningen i filmen till att hon inte är med funkar så känns det ju i vår verkliga värld lite trist att det blev som det blev.
Skådespelarna fungerar, även om ingen direkt gör en rolltolkning som kommer ge några stående ovationer i salongerna. Karaktärerna är ju stundtals korkade, och det är ju också delar av storyn. De har vridit upp våldet en aning också nu när det börjar bli en katalog av filmer. Detta nämns ju också såklart i filmen. Alltså är det precis som det ska vara, varken mer eller mindre. Jag upptäckte att jag skrattade några gånger, och skrockade gillande åt några av skräckfilmsnickningarna. Dessa nickningar var inlagda på ett sådant sätt att de som inte förstod dom eller ens såg dom stördes inte i tittandet, och de som fattade fick en extra liten godis i påsen (som man smugglat in i salongen). Det är ett grepp jag uppskattar. Det fördummar inte tittaren, och trycker inte upp den lilla extra saken i ansiktet på folk.
Överlag var jag mer positiv till denna än jag var av Scream 5 från förra året. Jag blev mer underhållen, och hela känslan av filmen var att den var gjord något mer avslappnat. Det var lite roligare, lite mer våldsamt och allmänt lite mer av det man vill ha eller förväntar sig av serien. Den är ju inte nyskapande direkt eller vänder skräckgenren upp och ner. Du får precis det du förväntar dig av en Scream-film, men alla behöver ju inte uppfinna hjulet varje gång. Sedan kommer jag nog inte se denna lika flitigt som man ju gör med andra rullar i genren, men nog kan den komma att ses någon gång mer framöver. Kanske att en heldag där jag ser alla filmerna i en sittning hägrar vid horisonten? Mycket möjligt. Behövs det fler filmer i serien? Mitt svar på den frågan är nog… nej, det kan vara bra såhär. Men det kommer nog fler kan vi nog vara säkra på.
— — —
Mikael Hammarberg