Rymdinvasion i Lappland
Science Fiction, USA/Sverige, 1959
Distributör: Klubb Super 8
Regi: Virgil W. Vogel
Medverkande: Barbara Wilson, Sten Gester, Robert Burton mfl.
Längd: 72 min
Tillgänglighet: På bluray från 21/12 2020
Betyg: 6 av 10
Sverige är ett förhållandevis litet land med ett förhållandevis stort avtryck i filmhistorien. Vi har ju giganten Bergman framförallt, men ska inte heller underskatta begreppet ”den svenska synden” som kom i slutet av 1960-talet och målade en bild av oss svenskar som ett sexuellt lössläppt och frigjort folk.
Hur står vi oss när det kommer till en genre som science fiction då? Sätt en pistol mot mitt huvud och jag får svårt att komma på fem svenska sci fi-rullar, vilket inte nödvändigtvis är ett okrossbart argument för att vi inte skulle gjort några, men som ändå kanske säger något. Vrider vi tillbaka klockan till 1950-talet är det inte svårt att finna en uppsjö av amerikanska sådana dock, många i vågen efter rädslan för kärnvapen. Spolar vi fram en bit, till decenniets slut, har vi också ett svenskt (åtminstone till största del) bidrag, som av alla platser på jorden utspelar sig i Lappland.
Titeln Rymdinvasion i Lappland lämnar ytterst lite till fantasin och fångar också bra vad filmen handlar om. En rymdfarkost, som man först tror är en meteor, landar i det snötäckta lappländska landskapet. Kungliga Vetenskapsakademin skickar upp ett gäng forskare för att titta närmare på det och upptäcker att vi visst fått besök från yttre rymden. Detta besök kommer i form av en lång, hårig filur, som mer påminner om Bigfoot än en ”typisk” rymdvarelse man ser på film. När denne kidnappar en amerikansk professors systerdotter höjs insatserna…
Det här är en film som länge funnits i mitt medvetande, men som jag inte sett förrän nu. Det krävs inte mycket för att man ska ha rätt starka förutfattade meningar om filmens kvalitet, men man blir ju aldrig så glad som när ens fördomar motbevisas. Filmen är absolut inget cineastiskt mästerverk, men kan man kräva det? Vad vi får är en kort (blott 72 minuter) och underhållande liten kuriositet som borde lyftas mer när man pratar svensk filmhistoria, även om regissören är amerikansk. Det är hantverksmässigt inte dåligt på något vis, rymdvarelsen ser tidstypiskt charmigt fånig ut och de lappländska landskapen passar och är rätt trevliga att skåda.
Filmens största problem är dess tempo. Det blir lite slött ibland när folk ska åka skidor i flera minuter, eller när Barbara Wilsons karaktär ska åka skridskor till lokalbefolkningens stora förtjusning. Lustigt förresten att en karaktär som är OS-åkerska, befinner sig långt uppe i norr, mil från mer utbyggd civilisation. Det är också såna små drag som ger filmen sin charm, även om de inte alltid är särskilt upphetsande.
Jag måste också säga att jag hade önskat mer av monstret, som dyker upp rätt sent i filmen. Nog för att det då får sin tid i rutan, men man hade gärna sett att det fick härja runt mer bland renar, samer och snö. Lustig detalj är att de andra utomjordingarna, för det finns fler, ser ut som någon nedklädd version av Bengt Ekerots Döden från Det sjunde inseglet.
Man blir varm i själen av tanken på att en sån här filmskatt restaurerats vackert av Svenska Filminstitutet och sedan släppts av kulturhjältarna på Klubb Super 8. Blurayen kommer lastad med en del extramaterial också, bland annat två alternativa klippningar av filmen och ett avsnitt av den gamla antologiserien 13 Demon Street av gänget bakom denna film. Här ser vi bland annat Lon Chaney JR som berättare och farbror Melker-skådisen Torsten Lilliecrona som antropolog. Allt detta bidrar till att ytterligare höja värdet på detta släpp, som bör finnas i varje genrefilmälskares hylla.
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör