Rötmånad
Svart komedi, Sverige
Regi: Jan Halldoff
Skådespelare: Carl-Gustaf Lindstedt, Christina Lindberg, Ulla Sjöblom, Ernst Günther m.fl.
Distribution: Släppt på svensk blu-ray från Studio S 10/3 2025
Längd: 104 min
Betyg: 7 av 10
I mina ögon är Christina Lindberg en av de vackraste kvinnorna i svensk filmhistoria.
Många skulle säkert säga att hon bara har två talanger (ni vet vad jag syftar på) men jag skulle lägga till två andra lika iögonfallande attribut – hennes oskyldigt förföriska ögon som utstrålar lika mycket mystik som intelligens och känslighet. Huruvida hon är duktig skådespelare eller ej kan jag inte avgöra, trots att jag sett ett antal filmer med henne, men hon har något som jag inte kan sätta fingret på. Och detta något besitter hon redan här i sin debut som skådespelare i Jan Halldoffs Rötmånad.
Filmen utspelas någonstans i den stockholmska skärgården, där det bor en fumlig men snäll man som heter Assar (Carl-Gustaf Lindstedt, aka Martin Beck i Sveriges kanske kändaste polisfilm, Mannen på taket) och lever ett behagligt liv tillsammans med sin tonåriga dotter Anna-Bella (Christina Lindberg). Plötsligt kommer en kvinna simmande som minst sagt överraskar Assar – kvinnan ifråga är nämligen hans fru Sally (Ulla Sjöblom, från Wahlgren- och Schollin-klassikern Raggare!) som varit försvunnen i några år. Men för att vara en hustru som försvann och missade sin dotters övergång från barn till kurvig ung kvinna verkar Assar ta det ganska problemfritt. När hustrun startar en bordellverksamhet i den lilla badstugan nere vid bryggan blir han lika problemfritt betjänt utan att våga säga ifrån. Allt medan dottern Anna-Bella (som mamma Sally vill ska ansluta till verksamheten som glädjeflicka) passivt och gåtfullt iakttar det hela med analytisk blick.
Jag känner att jag behöver lyfta det direkt och det är att det här inte är den sexploitationfilm många kanske hoppas på. Christina Lindberg kastar kläderna lite då och då (något som inte ens omslaget på Blu-ray-utgåvan gör någon hemlighet av) men det är inte hon som deltar i bordellverksamheten. Denna verksamhets så kallade vuxenlekar sker bakom stängda dörrar, utanför bild, så den som förväntar sig mer än nakna kvinnokroppar kommer bli besviken.
Men låt inte detta kasta skugga över Rötmånad för det här är faktiskt är en gemytlig och solig film. Den är klurig att kategorisera eftersom den rör sig (medvetet eller omedvetet) mellan olika genrer. Den vill locka sin publik genom antydningar att det är en vågad och frispråkig film mitt i den svenska syndens guldålder, men bristen på erotik gör den istället mer till en situationskomedi, en mörk sådan, även om Carl-Gustaf Lindstedt beter sig som om han befann sig i en slapstickkomedi när han snubblar omkring och gör sig illa. Men även de övriga karaktärerna råkar ut för smådråpliga situationer, och när det väl börjar dyka upp vapen ökar också filmens absurditet. Jag hade gärna utvecklat mitt resonemang med exempel men jag vill inte avslöja för mycket av vad som händer i filmen för er som ännu inte sett den.
En rosa panter… eller en manslukerska?
Trots några långsamma partier puttrar filmen godmodigt fram likt en liten segelbåt i skärgården. Fotot är fantastiskt, man kan verkligen känna det varma vädret och doften av kaffe som serveras. Dialogen är inget man direkt lägger på minnet men Carl-Gustaf Lindstedt är sympatisk och gör fars av sin farsa till karaktär, Ulla Sjöblom är illmarig och dryg men har pli på män, och birollerna består av en mängd mer eller mindre lösa karaktärer som bara driver in och ut ur handlingen som om det var en friluftsteater. Den enda av dem som står ut är grannen Jansson (Ernst Günther i rött helskägg och lila fez på huvudet) som förvisso gärna blickar på Assars granna dotter men är i det stora hela en omtänksam vän.
Den klarast lysande stjärnan är inte helt otippat Christina Lindberg. Att hon aldrig agerat förut är märkbart men det är inte till någon nackdel. Det ger bara hennes försynta och ensamma tonåring Anna-Bella mer trovärdighet. Hon har få repliker, stora delar av filmen är hon inte mycket mer än åskådare och ett manligt blickfång… tills det kommer en vändning som kan ses som övernaturlig, och det är här som hon växer som skådespelare och verkligen får oss att tänka; vem är Anna-Bella?
Iscensättning när den är som allra bäst.
Ska du bara se en film med Christina Lindberg i ditt liv, och känner att Thriller – en grym film (1973) är en för stark och ruggig titel (den är definitivt inte för vem som helst), tycker jag absolut du ska se Rötmånad. Trots sitt tvivelaktiga tema om ”tjänster och gentjänster in natura” och lite gubbsjuka är det en både snygg och småsurrealistisk sommarfilm du inte kommer glömma i första taget.
— — —
Roger Möller