Roar (1981)

Roar
Raffel, 1981, USA
Regi: Noel Marshall
Skådespelare: Tippi Hedren, Melanie Griffith, Noel Marshall m.fl.
Distributör: Studio S
Längd: 98
På svensk DVD och Blu-ray från 2016-09-12

Skådespelarskan Melanie Griffiths mamma Tippi Hedren har en grej för stora kattdjur. Tillsammans med maken Noel Marshall räddade de under 1960-70talet massor av tigrar, lejon, pumor, pantrar (och alla andra stora missar du kan tänka dig) från djurparker och andra otäcka tillhåll. Sedan inhyste paret kissarna på sin farm i Kalifornien där de i stort sett fick ströva runt fritt. Detta var dock inte helt gratis. Eftersom paret också hade ena foten i Hollywood (Tippi spelar huvudrollen i Hitchcocks The Birds och Noel har bland annat producerat Exorcisten) så kom de på vad de tyckte var en utmärkt idé. Vi spelar in en film med oss och katterna så rullar nog kulorna in. Folk kan då dessutom se hur fint det är leva i harmoni med andra stora däggdjur. Med Noel Marshall i registolen valde de också att spela in på parets farm, och förutom sig själva och i runda tal 150 kattdjur så fick unga Melanie och hennes styvbröder också roller i filmen.

Att spela in den film som sedan fick namnat Roar var dock lättare sagt än gjort. Från idé till färdig film kom det att ta hela 11 år och då hade man satt sprätt på över 17 miljoner dollar. Vägen till en färdig film kantades nämligen av mer eller mindre allvarliga olyckor. Dels förstördes parets hus i en översvämning så man fick lov att bygga upp en identisk villa för att kunna fortsätta filma. Men det som var betydligt värre var att de stora kattdjuren inte var helt enkla att regissera. Detta ledde till mängder med bett och rivsår på både skådespelare och det arma filmteamet.

Listan på folk som skadades under Roars produktionen är minst sagt gedigen med över 70 livsfarliga missöden.  Jag tänker inte gå in allt för mycket på detaljer men stackars Melanie blev bland annat biten i huvudet vilket resulterade i 50 stygn och en avancerad plastikoperation. Dessutom var hon mycket nära att förlora ett öga i incidenten.  Filmens kinematograf Jan de Bont fick i sin tur sin skalp avsliten, men som tur var gick det att sy fast den igen.  Noel Marshall drog dock det kortaste strået och blev biten och riven så många gånger att han tillslut utvecklade kallbrand. Som ni nog förstår var det ett rent mirakel att ingen miste livet under denna vansinniga inspelning.

Många av dessa ”incidenter” skedde också medan kameran rullade och finns därför också med i filmen. Och att det är en speciell skapelse råder det ingen tvekan om. Noel Marshall spelar huvudrollen som Hank, en Steve Irwin-liknade dåre som har räddat en massa kattdjur i Afrika och nu bor med dem på sin gård. Nu är Hanks fru Madelaine (Tippi Hedren) och deras barn på väg till Afrika för att hälsa på honom, och de har dessvärre ingen aning om Hanks inneboende kattgäng. När Hank åker för att möta sin familj sjunker tråkigt nog hans båt (idioten har tagit med två tigrar på båten). Detta resulterar i att Madelaine och ungarna hinner till gården innan Hank. Och gissa om de blir förvånade när de möts av 150 mer eller mindre kelsjuka vilda kattdjur. Lägg där till lite tjuvjägare och en hotfull lejonhanne som vill ta över Hanks lejonflock så kanske ni börja förstå omfattningen av detta raffel.

Manuset är utan tvekan en smula rörigt, men Roar är definitivt aldrig tråkig. Gränsen mellan mysigt familjeäventyr och ren exploitation suddas ut när djurrättsdiskussioner blandas med scener där folk (speciellt Noel Marshall) blir bitna och rivna på riktigt. Tonen i Roar är glad och lekfull och var filmens karaktärer och verklighetens Hedren/Marshall-familj börjar och slutar är svårt att avgöra. Något som dock är säkert är att man i större delen av filmens sitter med hakan i knät. Är dessa människor helt från vettet frågar jag mig gång på gång när filmens skådespelare kastar sig in mellan arga lejon eller rullar runt på backen med lekfulla gigantiska tigrar. Svaret på detta är förmodligen ja då denna film faktiskt existerar. När det dessutom dyker upp en tvärförbannad elefant som kastar runt Tippi (som bröt ett ben när scenen spelades in) för att sedan totaldemolera en båt kapitulerar jag. Roar är helt enkelt oöverträffad i sitt vansinne. Att de extrascener som klämts in i Studio S ”Directors Cut” utgåva av filmen endast finns kvar på tyska gör ju inte heller direkt det hela mindre hysteriskt.

Nej ”djurskräck” kan man inte kalla Roar, men den passar heller inte in bättre i någon annan kategori. Bortser man från  Howard Hughes flygplansvansinne Hell´s Angels (1930) så tror jag till och med att filmens taggline ”the most dangerous film ever made” faktiskt kan stämma. Resultatet är en hysteriskt rolig, galet underhållande film och trots att det krävdes en hel del stygn på vägen så är jag väldigt glad att denna vansinniga film faktiskt mot alla odds blev färdigställd. Tyvärr floppade Roar rejält när den tillslut hade premiär och några 17 miljoner spelades aldrig in. Tråkigt tycker jag som menar att Roar verkligen är en filmupplevelse utöver det vanliga. Men om paret Tippi Hedren och Noel Marshall försökte visa omvärlden att bo tillsammans med vilda kattdjur är en bra idé, så misslyckades de dock fatalt. Själv kommer jag rysa nästa gång jag ser en helt vanlig bondkatt.

Betyg: 7,5 av 10

Kristoffer Pettersson