Roadgames
Genre: Thriller, 1981
Land: Australien
Distributör: Retro Film
Regissör: Richard Franklin
Medverkande: Stacy Keach, Jamie Lee Curtis m.fl.
Längd: 100 min
Betyg: 7.5 av 10
För många herrans år sedan fanns en pizzeria här i stan som hette Marmaris. Där satt vi fler gånger än vad jag kan räkna, och till denna dag hälsar fortfarande de som jobbade där på mig när jag ser dom gå förbi på stan. När vi satt där och tryckte in mat i våra ansikten hände det väldigt ofta att vi började sätta namn och yrken på de som gick förbi på gågatan utanför. De spårade såklart ur fort och personerna och deras öden och leverne blev bara mer och mer vansinniga.
Quid (Stacy Keach) har anammat konceptet från pizzerian under sina långa körningar med lastbilen. Han och hans dingo Bozwell hittar på vilka det är de möter på vägarna mellan att de har olika sorters andra spel för sig. Ett roligt tidsfördriv för de två i hytten. På en lång resa för att leverera kött till Perth så ser Quid en ung kvinna vid hotellet där han parkerat för natten, och på morgonen efter så tittar en man ut från sitt fönster för att noga övervaka när soporna hämtas. Fantasin sätts såklart i spinn, och på radion börjar det pratas om en mördare som stryker omkring på samma rutt som Quid nu är ute på. Kan den gröna skåpbilen som dyker upp med jämna mellanrum ha något med saken att göra? När Quid plockar upp en liftare (Jamie Lee Curtis) så dras hon också in i frågorna kring vem personen i den gröna skåpbilen är och om mjölet i dennes påse är rent.
Ozploitation, en genre jag är sorgligt ouppdaterad på känner jag. Ett par titlar här och där har man ju sett, men känns som det finns mycket godis kvar där ute att upptäcka. Roadgames är en ozploitation-rulle, med en god skopa av Hitchcock i mixen på ett bra sätt. Man vet inte riktigt var filmen ska ta vägen, och det finns under resans gång flera olika hållplatser där den kan landa. Sådant är ju alltid härligt, att man inte efter fem minuters speltid redan listat ut exakt vad som hända och sitter i soffan med lika delar uppgiven min som sådär nöjd med sig själv. Det är spännande och en bra stämning genom hela filmen. Det är inte många karaktärer, men man gillar de som är med. Det är ju också något visst med filmer som utspelar sig i bilar eller lastbilar.
Jag måste lyfta på hatten åt Stacy Keach som i långa delar av filmen är helt solo susandes omkring i sin lastbil. Eller ja, dingon Bozwell ska vi ju inte glömma, men han säger ju inte så mycket. Det är ju en svår balansgång i filmer där det är väldigt få skådespelare. Om en enda av dem är lite off så faller ju oftast hela filmen platt på nyllet. Men Keach och Curtis är båda bra, och funkar dessutom bra tillsammans. Vi vet ju att Curtis funkar som liftare med sedan The Fog (J. Carpenter 1980) och nog läskar det allt att tänka hur filmen kunde varit med Tom Atkins i förarsätet. Men Keach är riktigt bra, så ingen skugga faller över honom. Man ska ju inte jämföra folk med Atkins heller, det blir ju aldrig rättvist. Keach lärde sig för övrigt köra lastbil till rollen, så hatten av.
Roadgames är en bra och solid stänkare till film. Den ser bra ut med för en sådan som mig som gillar när filmer ser lortiga ut. Man kan riktigt känna vägdammet sätta igen halsen på en när det yr bakom lastbilen. Grynigt och härligt. Det är kanske inte den tätaste av thrillerstämningar en film kan ha, men det är mer än nog för att kittla thrillernerven och Hitchcocks ande vilar tryggt över filmen. Det är skoj att Retro Film släppt den, men tyvärr är det väldigt skralt med extramaterial på utgåvan, eller ja, det finns inget. Det hade man ju önskat, men filmen är bra och den ska absolut in i hyllan där hemma om du gillar Hitchcock eller är intresserad av Ozploitation-genren. Jag ska sannerligen försöka fördjupa mig mer i den om detta är någon slags riktmärke för hur bra det kan vara.
Mikael Hammarberg