Rise of the Machine Girls
Genre: splatter/skräck-komedi (2019)
Land: Japan
Distributör: Njutafilms
Regissör: Yûki Kobayashi
Medverkande: Himena Tsukimiya, Kanon Hanakage, Tak Sakaguchi m.fl.
Längd: 76 min
Betyg: 5 av 10
Extremt splatter på film har man pysslat med länge i japan, men skiten träffade fläkten rejält när The Machine Girl avtäcktes 2008. Budgeten var svinlåg och den var filmad med en även för denna tid rätt rutten DV-kamera, men den hade något. Bland annat sket den fullständig i hur en film ska se ut och bete sig. Regissören Noboru Iguchi kom från porrbranschen (avföringsporr t.o.m.) och han bidrog med så mycket knaseri och låg humor att filmen nästan sprack. Men den starkaste beståndsdelen var utan tvekan Yoshihiro Nishimura vars innovativa specialeffekter blev ett perfekt komplement till Iguchis perverterade vansinne.
Och även om Ryuhei Kitamura Versus (2000) och Yūdai Yamaguchis Meatball Machine (2005) idag brukar räknas till samma genre, så var det just The Machine Girl som blev startskottet för en filmvåg som lite generaliserat kom att kallas ”The New Wave of J-Splatter”. Begreppet innebar filmer med en nästan punkig DIY-mentalitet där kawaii-sleaze ohämmat blandades med extrema blodfontäner, knasiga CGI-effekter, häftiga praktiska effekter, anime-inspirerade cosplay-kreationer och inte minst en rejäl skopa populärkulturellt trams.
Yoshihiro Nishimura tog redan samma år allt ännu ett steg längre med Tokyo Gore Police (2008). Även detta blev en stor succé och det är förmodligen idag den mest kända filmen ur genren. Även Takashi Miike sprang på bollen och startade det Nikkatsu-kopplade underbolaget Sushi Typhoon tillsammans med Sion Sono. På kort tid pressades ett stort gäng mer eller mindre bisarra splatterrullar ut och modellen/skådisen Eihi Shiina och action koreografen/skådisen Tak Sakaguchi blev de stora stjärnorna.
Men som det ofta är med filmtrender så blev även denna lilla subgenre snabbt uttjatad och sönderkopierad. Redan 2012 kastade Sushi Typhoon in handduken och åtminstone ur ett västerländskt perspektiv var J-Splatter-vågen ett minne blott. Genren kom dock att inspirera även i väst och dess arv har vi sett förvaltas av filmskapare som Steven Kostanski, François Simard och Anouk Whissell. I Japan har det dock puttrat på lite i bakgrunden, och speciellt den i genren framträdande producenten Yoshinori Chiba har haft svårt att överge formeln. Det är även han, tillsammans med specialeffektsgeniet Yoshihiro Nishimura, som producerat Yûki Kobayashis Rise of the Machine Girls (2019), en film som nu Njuta Films både glädjande och lite otippat släppt på krispig svensk Blu-ray.
Men elva år senare, vad är detta då för film? Man kan utan tvekan säga att Kobayashi har gjort sitt bästa för att både toppa och hylla Noboru Iguchis game changer från 2008. Storyn, vilken i ärlighetens namn kan beskrivas som en ganska tunn röd tråd, fokuseras runt två unga stympade tjejer (Himena Tsukimiya och Kanon Hanakage) som lever i en dystopisk framtid där mänskliga kroppsdelar blivit hårdvaluta. Tillsammans med den lokala mästermördaren Justice (Tak Sakaguchi) ersätter tjejerna sina amputerade lemmar med cybernetiska skjutvapen och tar upp kampen mot en lokal gangsterliga. Men storyn är som sagt definitivt sekundär, allt handlar om att klämma in så mycket ultravåld, nakna kvinnliga överkroppar, fånig humor och uppskruvat populärkulturellt trams som möjligt. Och där kan man ändå säga att Rise of the Machine Girls levererar.
Är detta då bra? Nja, jag har svårt att tro att Rise of the Machine Girls kommer få någon oinvigd att vilja kasta sig in och utforska genren, med det är svårt ändå att inte känna sig underhållen under filmens gång. Nu ska jag förklara detta på ett lite gubbigt sätt, Rise of the Machine Girls är lite som TikTok. Det finns inte mycket substans eller hjärna, men man får en jäkla massa snabba dopaminkickar vilket gör att det svårt att slita sig. Den största behållningen i mina ögon är Tak Sakaguchi som faktiskt är jäkligt grym kampsportare. Men överlagat så är Rise of the Machine Girls den typ att japanskt skräp som på gott och ont hjälper till att stärka den vedertagna tesen; japaner är allt bra knasiga.
Men ta och se Rise of the Machine Girls om du vän av J-Splatter sedan tidigare, eller om du helt enkelt vill se något jäkligt tempofyllt som verkligen ger blanka fan i allt vad politisk korrekthet innebär. Blir du trots allt nyfiken på vad genre kan tänkas innehålla så tycker jag du ska kolla in Yoshihiro Nishimuras två titlar Tokyo Gore Police (2008) och den Sushi Typhoon producerade Helldriver (2010). Dessa två filmer saknar generellt motstycke inom skräckfilmsgenren och dess otyglade och energifyllda experimentlusta gör dem till dem till genrens absoluta höjdpunkter.
Kristoffer Pettersson