Resident Evil: Revelations HD
Format: Xbox 360, Playstation 3 och Wii U
Genre: Survival Horror
Utvecklare: Capcom/Tose
Utgivare: Capcom
Release: 2013-05-25
— — —
När Capcoms ambitiösa Resident Evil: Revelations kom ut till 3DS för snart ett och ett halvt år sedan stod det ut som det vackraste spelet hittills på den lilla handhållna konsolen. Att spelet dessutom levererade en nästintill fullgod konsolupplevelse ledde till att det snart höjdes röster som krävde en uppdaterad HD-version till marknadens alla konsoler. För en gångs skull verkar Capcom vara lyhörda för sina fans önskningar, då man nu släpper en uppskalad och finputsad version av Revelations till Xbox 360, PS3 och Wii U. Men har spelet klarat det 
stora steget till hemmakonsolerna, eller har dess handhållna ursprung satt sina allt för tydliga spår?
Det de flesta av oss skulle kalla en mardröm är vad Jill Valentine kallar för en vanlig dag på jobbet. Hon har kämpat mot zombier och muterade monster längre än vad hon helst kanske skulle vilja minnas. I Resident Evil: Revelations HD ställs hon dock inför ett hot som skrämmer henne mer än vad någonting i Raccoon City någonsin gjorde, nämligen risken att förlora sin partner Chris Redfield. Enligt underrättelser har Chris och hans nya partner försvunnit mitt ute på ett stormande hav. När Jill väl når platsen man senast hörde av Chris finner hon dock mer än hon kunde ha drömt om i sina vildaste mardrömmar. Föga hade hon kunnat ana att hon skulle finna den gamla lyxkryssaren SS Queen Senobia på platsen. Väl ombord det till synes övergivna skeppet dröjer det inte länge innan mysteriet tätnar ytterligare. I rollen som Jill, Chris och en rad andra nya och bekanta ansikten får spelaren ta sig an terrororganisationen Il Veltro som planerar att släppa lös en ny farsot över hela världen. Man har nämligen utvecklat viruset T-Abyss, en pest som sprids som en löpeld genom vatten och förvandlar allt i sin väg till stapplande marina mardrömmar. Kommer Jill och Chris att kunna hindra Il Veltro innan de förgiftar världens dricksvatten, eller är mänskligheten dömd att förvandlas till en förvriden skugga av sitt forna jag?
När man pratar om Resident Evil så finns det alltid ett återkommande problem som brukar tas upp, åtminstone av många fans av de lite äldre Resident Evil-titlarna. Problemet, även det förstås är rätt subjektivt att kalla det för det, är att spelserien har skiftat sitt fokus från skräck, pussel och överlevnad till mer renodlad action. I Resident Evil: Revelations HD har man dock till viss del tagit till sig av kritiken, och många av spelets sekvenser närmar sig nästan samma smygande obehagskänsla som seriens första inlägg bjöd på. Att smyga igenom det till synes övergivna skeppet och nästan få hjärtsnörp när man ser en skugga på väggen är ett minst sagt något som är få moderna skräckspel förunnat. Betyget blir dessutom bara högre när man inser att skuggan ifråga råkar vara din egen. Atmosfären i spelet är tryckande, och även om ammunition och örter egentligen aldrig blir en bristvara, så är det sällan man faktiskt känner att man har situationen under kontroll. Man bävar nästan inför att kika runt hörnet i skräck om vad som väntar där. Det är inte sällan som ens ögon flackar ner till vapenikonen på skärmen för att ser hur antalet kulor sakta men säkert sjunker medan man tömmer sitt magasin i den snubblande besten framför sig. Det blir stundtals riktigt nervkittlande, även om man med jämna mellanrum blir påmind om att Capcom egentligen håller en i handen längs vägen för att se till att man klarar sig genom de flesta strider utan så mycket som en skråma. Det är lite som att se den där skräckfilmen som brukade skrämma slag på en som liten – man vet att inte har någon riktig anledning att vara rädd, men det är på tok för härligt att förlora sig i skräckens alla underbara vrår och skrymslen.
Dessvärre lyser de kreativa Resident Evil-pusslen fortfarande med sin frånvaro, precis som seriens övriga moderna kapitel, och har istället skalats ned till låsta dörrar som man måste finna nycklar till, även om nycklarna förstås kan vara av varierande form och storlek. Detta är förstås inte bara av ondo, då det trots allt håller tempot uppe även under de mer mundana intrigerna. För att spelet även ska tilltala nytillkomna fans av serien så har Capcom valt att periodvis bryta upp handlingen med rena shooter-segment, där det gäller att ta sig från punkt a till b under ständig attack från diverse fiender. Dessa segment är oftast förvånansvärt underhållande, då de sällan blir rent ut orättvisa gällande fördelning av fiender och ammunition. Det som dock måste påpekas är att de lite för ofta känns malplacerade i den större bilden. När den härdade Chris ramlar ner för en klippa och stukar sin fot för att sedan tvingas utstå en veritabel flodvåg av muterade vargar känns det helt enkelt lite fånigt att han direkt efteråt klarar av att stödja på foten och fortsätta med uppdraget som om ingenting har hänt.. Action har aldrig varit Resident Evils starkaste sida, och även om Capcom här har tonat ner de aspekterna står de dessvärre fortfarande ut som några av spelets större svackor.
Det är dock lätt att ha överseende med dessa brister när man ser till spelet som en helhet. Även de mest malplacerade segment går att uthärda när man samtidigt får ta del av spelets inspirerade design. Den gamla lyxkryssaren som spelet till stor del utspelas på för osökt tankarna till herrgården i det absolut första spelet i serien med dess spirande trappor och trånga korridorer, samtidigt som den fuktiga metallen och klaustrofobiska hytterna utgör en helt unik miljö för spelaren att utforska. Det går inte att förneka att spelet rent visuellt kan vara lamslående vackert. Det är stundtals riktigt förbluffande just hur stora spelets miljöer är, speciellt med tanke på att spelets tidigare inkarnation rymdes på några få ynka gigabytes. Uppskalningen har hanterats riktigt väl, och miljöerna känns både detaljerade och levande. Dessvärre märks det att Capcom ibland tagit en del genvägar i de scener där spelaren förväntas ha tankarna annorstädes än på just väggar och golv. Här och där tittar nämligen platta och lågupplösta texturer fram som helt enkelt inte borde finnas i en stortitel från 2013.
Det går inte heller att förneka att Revelations dessutom bär en del ok från sitt handhållna förflutna. Berättelsen är uppdelade i korta segment som oftast inte tar mer än femton minuter att klara av, och dras dessutom fortfarande med en del handhållna gimmickar. Tack och lov har man dock valt att låta de många sektioner där spelaren måste använda en scanner för att finna information och föremål skötas med hjälp av styrspakarna, istället för inbyggda gyroskop som i 3DS-utgåvan – ett val som mer eller mindre helt avlägsnar den irritationskänsla som kunde infinna sig i spelets ursprungliga format. Att berättelsen ibland kan kännas uppstyckad är dock inget Capcom verkar ha vetat ändra på, något som egentligen inte är vidare förvånande; Medan det förvisso kan vara frustrerande att behöva studsa fram och tillbaka i tid och rum mellan de olika intrigerna just som dem blivit som mest spännande, så är ändå kapitelindelningen så pass kompetent hanterad att det aldrig riktigt tar ifrån spelet dess behållning.
När det kommer till själva berättelsen märks det dock att Capcom har målat med den breda penseln istället för att fokusera på små detaljer. Medan den övergripande intrigen visserligen håller hög standard och ständigt driver spelaren framåt i berättelsen, så går det inte att blunda för de små, men många, skavankerna. När karaktärer levererar krystade repliker som ”Me and my sweet ass is coming to get you” är det svårt att inte skratta till på spelets bekostnad, vilket dessvärre inte är ett bra betyg för ett skräckspel. Visserligen är det få repliker som når upp till samma kalkonstandard som klassikerna ”you, the master of unlocking” och ”Jill sandwich”, även om Jills ”I think I’m in a room” som svar på frågan om vart hon befinner sig nästan når ända fram. Dessbättre växer båda manusets omfång och kvalitet allteftersom historien utvecklas, och under de sista kapitlen lyckas faktiskt Capcom att bjuda på några av seriens bäst skrivna scener.
Trots att spelet ändå ståtar med en imponerande speltid med tanke på dess enkla ursprung, så har man ändå kryddat potten något i ett försök att locka tillbaks de köpare som redan köpt spelet i dess första utgåva. Huruvida detta knep fungerar låter jag nog vara osagt, men det går trots allt inte att klaga på att man nu faktiskt får ut mer för sina surt förvärvade slantar än om det hade släppts till stationära konsoler från början. Utöver den nya svårighetsgraden ”Infernal” , ett väl passande namn ska tilläggas, så återfinns även det klassiska spelläget Raid Mode där man nu får tillfälle att spela som två nya karaktärer. Capcom har dessutom valt att inkludera två nya fiender i spelet för att ge återvändande spelare lite extra utmaning. Extramaterialet är med andra inget häpnadsväckande, men gör ändå ett gott jobb med att förlänga speluppelvelsen ytterligare några timmar. I Wii U-utgåvan har man dessutom lagt till möjligheten att koppla upp sig mot Nintendos nätcommunity Miiverse, där spelare kan lämna meddelanden åt varandra, inte helt olikt systemet i Demon Souls. Här känns det dock något mer malplacerat och tar bort lite för mycket fokus från själva spelet. Troligen kan det dock fungera som något av ett incitament för spelare att ta sig runt den kolossala kryssaren en andra gång för att se alla putslustiga kommentarer andra skräckälskare lämnat efter sig. De som sedan oroar sig för att Wii U-utgåvan ska vara överöst med andra gimmicks bundna till handkontrollens inbyggda skärm kan dock gott lugna ner sig igen. Faktum är att skärmen används förvånansvärt lite, och i stort sett bara fungerar som en karta och vapenöversikt.
Resident Evil: Revelations blandar friskt några av de allra bästa elementen från den anrika serien, och når nästan ända fram till en tronplats bland de mer moderna spelen. Dessvärre har Capcoms ambition att berätta svulstigare och mer intrikata berättelser för varje kapitel satt käppar i hjulet för Revelations framfart. Bland alla välupplysta kontorslandskap och öppna fjäll man utforskar under spelets gång är det nämligen svårt att känna de där härligt kalla kårarna som spelserien en gång var så känd för. Kanske är det naivt att tro att Resident Evil någonsin kommer att återgå till sin forna storhet med murriga herrgårdar och övergivna laboratorier, men Revelations små flörtar med lyxkryssarens nästintill dekadenta salar och trånga maskinutrymmen skvallrar dock om att Capcom fortfarande minns hur man gör ett riktigt skrämmande spel. Resident Evil: Revelations HD visar trots allt att även de enklaste av ursprung kan leda till stordåd, då steget från handhållet tidsfördriv till högupplöst skräckfest tar med spelaren på ett av årets hittills bästa survival horror-upplevelser. Capcom har än en gång bevisat att det lönar sig att ge sig ut på djupt vatten ibland- speciellt om vattnet ifråga kryllar av monster, mysterier och intriger.
Betyg; 8 av 10
— — —
Johan Axell; Frombeyond-redaktör