Rapport från Stockholms sexträsk
Pseudodokumentär, Sverige, 1974
Distributör: Klubb Super 8
Regissör: Arne Brandhild
Medverkande: N/A
Längd: 69 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2012-01-25
— — —
På 1960-talet blossade den sexualpolitiska debatten i Sverige, och debatten präglades av ivrig liberalism. Med ambitionen att frigöra svenskarnas sexualitet skedde en rad lagändringar. 1971 avskaffades lagen om ”sårande av tukt och sedlighet”, och pornografi blev därmed helt lagligt. Nu kunde klubbar och biografer helt utan att bryta mot någon lag visa hårdporr, striptease och live-sex för fulla muggar.
Arne Brandhilds Rapport från Stockholms sexträsk (1974) är en djupdykning i den till synes enorma sexbransch som växte upp i Stockholm under det tidiga 70-talet. Eller, djup och djup. Filmen presenteras som en dokumentär, men det rör sig snarare om sensationalistisk pseudodokumentär av typen mondo. Inspelade intervjuer läggs på filmat gatuliv i Stockholm, exteriörer av porrbiografer och klubbar, interiörer från en sexbutik, och bläddrande bland sexannonser och porrtidningar. Detta varvas med långa striptease- och sexscener där ej namngivna kvinnor och par utför mer eller mindre tafatta nummer. Autenticiteten i en del intervjuerna är högst tveksam. Speciellt den inledande intervjun, där filmaren plockar upp en prostituerad kvinna från gatan och pratar med henne om hennes jobb, är uppenbart manusstyrd.
Som dokumentär är Rapport från Stockholms sexträsk inte särskilt bra. Den är ostrukturerad, tempot är långsamt och ryckigt, och striptease-scenerna är på tok för långa. Inte den minsta antydan görs till problematisering av branschen. Dessutom sker inte en enda intervju framför kameran. Däremot är den – för att använda ett aningen slitet ord – ett fantastiskt tidsdokument. Bilderna visar en sida hos Stockholm jag aldrig sett förut. Det rör sig knappast om neonkaos á la 42nd Street i 70-talets New York, men Stockholm huserade en imponerande mängd butiker, klubbar och biografer som på stora färgglada skyltar lovade sex, porr och striptease. Och även om filmen själv inte ställer några kritiska frågor, kan man i flera scener se feministiska klistermärken på biografernas fasader, vilket vittnar om att det faktiskt också fanns en spirande motrörelse mot porrens utveckling. Genom intervjuerna och bilderna får man en bred uppfattning om sexbranschens olika delar på 70-talet. Allt från gatuprostitutionen och nattklubbarna med live-sex och striptease, till porrtidningarna och kvällspressens annonssidor fyllda med annonser för posering och sex. Samtidigt lyser gaykulturen med sin frånvaro. Manlig prositution och bögporr nämns enbart i förbifarten. Det här är framförallt de heterosexuella männens sexträsk.
Det som verkligen imponerar med den här DVD:n är inte själva dokumentären, utan det digra, närmast oöverskådliga extramaterialet. Här har Klubb Super 8 verkligen gjort ett hästjobb. Bland annat erbjuds en interaktiv karta över Stockholms alla (?) porrklubbar och biografer. Flera ställen sticker ut. Kamraspalatset som låg på St Eriksgatan 54-56 var Stockholms enda grindhouse-biograf, och varvade hårdporr med splatter och kampsportsfilm. Gay Girl på Stora Nygatan 36 var en sexklubb för homosexuella tjejer. Och Chat Noir på Döbelnsgatan 4 var sexträskets flaggskepp: ”Här fanns allt. ’lite sexigare, spexigare, lyxigare.’ Striptease med inhemska och utländska ’stjärnor’, livesamlag, petting, massageshower, komiker, dansband, showgirls och en och annan trollkarl.”
Extramaterialet innehåller också inscannade herrtidningar, över en timme av svensk mjuk- och hårdporr från perioden, den minst sagt udda EP:n ”Poseringsflickornas julvisor” utgiven av Sexteatern Nana, samt kortfilmen ”Where the Action is” som visar olika shownummer från klubben Chat Noir. Den sistnämnda innehåller striptease, kabaretnummer, livesex, en extremt märklig humorshow med komikerparet Pilsner, lesbiska enäggstvillingar och trolleri. Kortfilmen illustrerar tydligt den märkliga blandningen av lättsam underhållning och hårdporr som karaktäriserade eran.
Jag kan sakna en lite mer distanserad analys av det digra materialet. Vilka var kvinnorna och männen på scenerna och filmerna? Var kom de ifrån? Vad gör de idag? Vilka besökte klubbarna? Hur såg resten av samhället på sexträsket? Vad finns kvar av kulturen idag? Samtidigt har Klubb Super 8 ingen sådan ambition. De har grävt fram klubbarna, tidningarna och filmerna. Och bara det är en kulturgärning.
Rapport från Stockholms sexträsk är att dyka med huvudet först ner i 70-talets sexbransch. Det är kul och fascinerande, men jag vill duscha efteråt. Och porrmusiken, den är sjukt bra.
—
Alexander Kassberg; FromBeyond-redaktör