Poultrygeist
Skräck/Komedi, USA, 2006
Distributör: Njuta Films
Regissör: Lloyd Kaufman
Medverkande: Jason Yachanin, Kate Graham, Allyson Sereboff m.fl.
Längd: 102 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2014-03-26
— — —
Jag minns fortfarande dagen jag fann dig för första gången. Du stod undangömd och bortglömd inne i videobutiken, och din uppenbara charm och varma humor fångade mig som av ett trollslag. Efter den där första kvällen vi spenderade tillsammans har det blivit otaliga kvällar och nätter där du hållit mig uppe ända till solens första strålar börjat leta sig in genom fönstren. Jag tror inte att jag är ensam om att ha så fina minnen av just Troma, det lilla amerikanska filmbolaget som charmade byxorna av oss med filmer som Toxic Avenger och Class of Nuke’Em High. Men vad som inte kan kallas för mycket annat än en kärlekshistoria mellan företaget och dess fans, har under de senaste femton åren börjat kännas allt mer som att vara fast i ett sakta döende äktenskap med en självdestruktiv och alkoholiserad partner.
Det är kanske svårt att riktigt sätta fingret på vad det egentligen var som gjorde Troma så fantastiskt bra när de tog sina första steg in på marknaden, och för den delen in i våra hjärtan. Kanske var det den där uppenbara glädjen som verkade ligga bakom varje projekt? Kanske var det hur effekterna och monstren alltid verkade sträva mer efter att chockera och överglänsa varandra än att faktiskt se verklighetstrogna ut? Eller var det kanske rentav den där delikata balansen mellan skräck och ren idioti som var nyckeln? Vad det nu än var, så började bolaget för en tid sen dessvärre tappa taget om sin publik. Den där perfekta jämvikten mellan det dumma och det spektakulära fick sig en rejäl törn någonstans längs vägen och verkade istället falla handlöst ner i pubertalhumorns mörka träsk. Jag minns inte längre den film från bolaget som inte hade just tonårshumor, tjockisskämt och kiss och bajs-humor som sina främsta ledstjärnor, och jag har ärligt talat börjat tappa hoppet efter den rent katastrofala Return to Nuke ’Em High – Part 1. Detta horribla försök till en andra smekmånad i staden Tromaville var inte så mycket ett kärleksbrev till fansen som ett slag i magen och ett rejält kalsongryck.
Men så kom jag ihåg den nyutsläppta Poultrygeist från 2006. Förväntningarna inför filmen var förstås allt annat än höga, och filmens inledande scen kan nog mycket väl vara en av Tromas mest pubertala hittills. Ett par torrjuckande ungdomar befinner sig nämligen på en hemsökt kyrkogård, där de under sina lekar formligen spyr självmedvetna genreferenser runt sig. Allt detta medan filmens huvudperson Arbie får ett finger i rumpan av en zombie, och en galen psykopat står bredvid och runkar. Det är just sådana här lama försök till chockerande humor som Troma under de senaste åren sakta men säkert grävt sin egen grav med. Men sen plötsligt händer något. Som av ett trollslag börjar filmen nämligen överraska tittaren. Skämten är så pass dumma, men samtidigt oskyldiga, att man inte kan annat än att bli påmind om företagets storhetstid. Att storyn i sig dessutom är som hämtad från 80-talets absolut mest vrickade delar gör ju inte det hela sämre.
Det tidigare nämnda zombiefingret har Arbie nämligen burit med sig sen där den magiska natten på kyrkogården. Men vad han inte hade väntat sig var att han en dag skulle hamna på premiäröppningen av en ny snabbmatskedja som råkar vara byggd på en indiankyrkogård. Vipps, så har fingret och de gamla indianspökena kokat ihop en förbannelse som väcker resturangens kycklingar till liv igen. Och som om det inte vore nog med det så börjar snart människor dö till höger och vänster för att sedan återuppstå som mordiska kycklingzombier. Mellan alla dessa mord och monster hinner man även att slänga in en handfull genuint välskrivna musikalnummer. De är förstås rätt grova i munnen och allt annat än politiskt korrekta, men ärligt talat så hade nog ingen förväntat sig något annat från Troma. Det mest överraskande är kanske dock hur väl de används, då de faktiskt för berättelsen framåt istället för att användas som instuckna engångsskämt.
Något annat som imponerar är kalibern på skådespelarna man anlitat för filmen. Troma må aldrig ha stått för någon Oscarskvalitet när det kommer till just rollinnehavare, men under de senaste åren har det känts som bolaget helt enkelt slutat försöka. Här ser man istället aktörer och aktriser som faktiskt gör sitt absolut bästa, och som i många fall lyckas prestera klart trovärdiga rollprestationer den löjliga handlingen till trots. Till och med Lloyd Kaufman själv, som annars brukar stå för så ruttna roller att man får plocka fram skämskudden, framstår som kompentent här. Att man dessutom sett till att skådespelarna som medverkar i filmens alla musikalnummer faktiskt kan sjunga ger dem dessutom ett extra litet plus i kanten.
Poultrygeist har dessutom slängt mer än ett öga i backspegeln när det kommer till filmens effekter, och lånar glatt av forna dagarna splatter och kreativitet. Allt från hönszombierna till de många lemlästningarna ser rent fantastiska ut, och det är omöjligt att inte dra på smilbanden när man får se alla de sätt filmmakarna tänkt ut för de stackars satarna att dö. Det må kanske inte direkt kunna mäta sig med andra filmer rent kvalitetsmässigt, men den brinnande glöd och glädje som formligen genomsyrar alla de praktiska effekterna väger mer än upp det.
Troma dras fortfarande med en stor del av problemen som hemsökt dem på sistone. Det är fortfarande alldeles för mycket prutthumor, och de plumpa skämten som ibland nästan avlöser varandra känns ibland som att till och med tonåringar skulle skämmas över. Men med det sagt, så har Troma med Poultrygeist visat att de är medvetna om sina problem, och att de åtminstone försöker att bättra sig. Må så vara att man gjort en hel del rejäla snedsteg sedan filmen släpptes, men det där första steget är ändå taget. Om detta sen är nog för att kunna rädda kärleken till bolaget återstår nog att se, men om Poultrygeist får sätta tonen för framtiden så är det nog bäddat för många nya fantastiska nätter tillsammans.
Betyg: 8 av 10
— — —
Johan Axell; Redaktör