Perfect Sense
Undergångsdrama, Storbritannien/Danmark/Sverige/Irland, 2011
Distributör: Studio S
Regi: David Mackenzie
Medverkande: Eva Green, Ewan McGregor, Connie Nielsen m.fl.
Längd: 92 min
Världen lamslås plötsligt av ett virus som får människor att tappa luktsinnet. Mänskligheten anpassar sig men nås snart av beskedet att även de andra fyra sinnena är på väg att gå upp i rök. Mitt i domedagens kaos finner forskaren Susan (Eva Green) och kökschefen Michael (Ewan McGregor) varandra och inleder en trevande relation. Kan deras känslor för varandra överleva de svårigheter de ställs inför?
Från regissören bakom indiehiten Hallam Foe (2007) kommer en rulle som hoppar på ett dystopiskt tema där undergångens närvaro färgar av sig på en igenkännlig vardag. Perfect Sense är en relativt subtil och nertonad utflykt i apokalypsen kompakta mörker där David Mackenzie satsar mer på att skildra de små detaljerna; här är det trots allt människors relation till varandra som står i centrum.
Perfect Sense framstår som jordnära och den verklighet som där skildras är inte så långt från vår egen. Tanken på att hela mänskligheten skulle kunna gå under i en sjukdomsrelaterad pandemi känns inte alltför främmande och filmen lyckas på så vis plantera ett litet frö av oro i kroppen. Mackenzie håller sig till en dyster stämning lika färglös och rå som filmens foto. Allting ser ut att vara trasigt och snett, liksom deformerat och ruttet redan innan det otäcka viruset börjar sprida sig över jordklotet. Det är egentligen först när paniken och våldet eskalerar som man också börjar skymta några få ljusglimtar, ett hoppfullt budskap om att det kan vara värt att laga det som är skadat även om jorden som sådan håller på att gå under.
Filmen har en intressant utgångspunkt och visst vilar det något charmigt udda över Mackenzies alster, men dessvärre är Perfect Sense också fylld till bredden av välanvända apokalyptiska klyschor; inslag av riktiga nyhetsanslag från världens alla hörn där de vidriga våldsamheterna ska representera människans förfall, städer i ruiner, en utspridd air av paranoia och galenskap. Och så filmen huvudpersoner, två trasiga karaktärer som undrar om det någonsin kommer kunna älska igen. Nästan direkt tagna ur en romantisk komedi och inkastade i en annorlunda miljö. Allt är så förbenat förutsägbart att man redan från början vet hur det hela kommer att sluta.
På sätt och vis skulle man kunna påstå att Mackenzies film är en slags fattigmansversion av Terrence Malicks drömska skapelser. Berättelsen har starkt kvasifilosofiska drag och den rabblande voice overn försöker med jämna mellanrum få till någon typ av slagkraftigt budskap (utan att för den delen lyckas). Mackenzie har svårt att skapa en tillfredsställande helhet och de ansträngda utläggningarna känns mer som pretentiöst ordbajseri snarare än att de faktiskt vill förmedla något tänkvärt. Perfect Sense går att se. Det är ingen katastrof (pun intended) till film men inte heller så stark som det skulle kunna vara. Dramat har svårt att skapa resonans hos åskådaren, trots fina insatser från både Eva Green och Ewan McGregor, och man kommer aldrig egentligen karaktärerna riktigt nära.
Vill man se ett undergångsdrama finns det en hel hög andra filmer som positionerar sig som mycket bättre på skalan. Children of Men (2006) är en sådan rulle, likaså The Road (2009) och The Quiet Earth (1985). När det gäller David Mackenzie själv kan jag varmt rekommendera hans Starred Up (2013), ett riktigt vasst fängelsedrama med utmärkta Jack O’ Connell i huvudrollen.
Betyg: 5 av 10
Sandra Wallin