Peeping Tom
Genre: Skräck
År: 1960
Land: England
Regissör: Michael Powell
Skådespelare; Karlheinz Böhm, Anna Massey, Maxine Audley m.fl.
Distribution: På svensk blu-ray från Studio S 9/12 2024
Längd: 100 min
Betyg: 8 av 10
När jag ska ge mig i kast med en återkomst till FromBeyonds värld så hamnar jag direkt i en klassisk ”stötas och blötas”-situation. Finns ju ett gäng sådana i filmvärlden och alltid ett nöje att ge sig i kast med dessa för att se var man själv hamnar i diskussionen. Utöver den ”stötas och blötas” som jag ska återkomma till så finns det ju också en ”hamna i skuggan av”-situation. Peeping Tom släpptes nämligen samma år som en annan liknande film som ni kanske hört talas om, nämligen Psycho (Alfred Hitchcock, 1960). Men där den ena hamnade på mästerverksstatus ganska omgående så blev den andra skickad lite på historiens soptipp och en recension i brittisk press antydde att man borde ”spola ner skiten i toaletten”.
Peeping Tom handlar om den filmälskande Mark Lewis (Karlheinz Böhm) som utöver att jobba med just film också filmar mord på kvinnor med sin egen kamera. Allt för att sedan sitta och titta på filmerna i ett rum i sin lägenhet. På nedervåningen bor Helen Stephens (Anna Massey) som märkt att Mark då och då tittar in genom hennes fönster. När hon fyller år tar hon chansen att prata med honom och får från och med då en inblick i hans intressen och även hans problemtyngda barndom. Vad är det för filmer han ser på egentligen och vad är det som döljer sig bakom hans lugna och lätt nervösa yttre?
Studio S har återsläppt Peeping Tom som i Sverige totalförbjöds inte mindre än tre gånger innan den släpptes efter tretton år. Utöver att Studio S släpper rullen igen så har de också lagt till en hel del bra extramaterial och restaurerat filmen i 4K. I skrivande stund har jag kollat på delarna Visions Of Voyeurism och Take Me To Your Cinema, vilka båda var bra och intressanta så har höga förhoppningar för resten. En av Peeping Toms förkämpar Martin Scorsese gör en introduktion till filmen, och medverkar också i den korta dokumentären The Eye Of The Beholder. Så det är ingen brist på extramaterial att flukta efter att man sett filmen. Det är alltid en fröjd när det finns massa extra, speciellt när det kommer till en omtalad och bespottad film som denna. Att 2025 se filmen, och tänka att det klipptes bort 20 minuter i vissa versioner, och vissa länder totalförbjöd den helt är totalt vansinne.
Peeping Tom och Psycho delar förvissa likheter med varandra, men är också två väldigt olika filmer. Psychos svartvita foto är bortblåst i Peeping Tom som istället vräker på med starka färger och i vissa scener kan man se att Powell tryckt in färgglada saker för att fylla rutan. För min egen del funkar det utmärkt och Peeping Tom är väldigt fin att titta på, både färgmässigt men också scenografin. Känns stundtals som om man hoppat rakt in i en bild av Edward Hopper eller något liknande. När Mark Lewis tänder olika strålkastare och man kan se att det är små färgskiftningar i ljuset, det är rent filmgodis det. Det finns också scener filmade ur Marks perspektiv, det vill säga ur hans kameralins, och dessa scener är väldigt effektiva och man kan se att det påverkat framtida filmskapare. Över lag tycker jag man kan se hur mycket Peeping Tom inspirerat. Jag tycker mig se hur exempelvis Maniac (William Lustig, 1980) har hittat inspiration i Peeping Tom, även om detta, precis som Psycho, är en helt annan sorts film. Det gör det ännu lite mer sorgligt hur mycket skit Powell fick för filmen, för den är både bra och före sin tid.
Hur är filmen en ”stötas och blötas” då frågar ni er? Jo, det förs ju en diskussion om vilken den första slasherfilmen egentligen är och vissa gör ju gällande att det skulle vara Peeping Tom. Jag är inte helt säker på att jag skulle hålla med, men den har absolut element som skulle kunna falla in i proto-slasherfacket. Jag vill nog sätta Black Christmas (Bob Clark, 1974) på första platsen med Halloween (John Carpenter, 1978) eller Friday The 13th (Sean S, Cunningham) 1980) som filmerna som verkligen cementerade vad en slasher är och ska vara. Men tänker inte ta ifrån Peeping Tom att den onekligen inspirerade filmer som kom efter den, och då både slashers och giallo-filmer. När man ser den nu är det onekligen svårt att fatta att filmen faktiskt har 65 ljus på födelsedagstårtan i år.
Om Peeping Tom kan klassas som den första slashern eller ej överlåter jag till andra att fortsätta diskutera. Jag är tveksam till titeln, men kan förstå var det kommer ifrån ändå. För egen del är det en bra film, väldigt snygg dito med stundtals lite vingligt skådespeleri. Men inte till den graden att det stör filmupplevelsen. Jag uppskattar också att mördaren blir lite mer flerdimensionerad och inte bara helt platt. Att Studio S väljer denna titel att hotta upp och släppa kan bara ses som en god gärning och jag tycker allt att Peeping Tom ingår i allmänkunskapen för alla med intresse för skräckrullar och thrillers, och speciellt då kanske oss med ett gott öga till just slashers och giallos. Ska bli gott att sätta tänderna i allt extramaterial också för det jag sett hittills har varit matnyttigt och bra. Att Powell ses på med sur min för denna film är en synd och skam för karln ska ha hyllningar istället. Filmen är en föregångare och förtjänar sin plats bland klassikerna, och även om den kanske inte når upp till Psycho så ska den absolut inte leva i dess skugga. Nej, ut med dig i solen Peeping Tom, det förtjänar du.
— — —
Mikael Hammarberg