Once upon a time in Hollywood
Skönlitteratur, USA, 2021
Förlag: Harper Perennial
Författare: Quentin Tarantino
Antal sidor: 400 sidor
Betyg: 7 av 10
Alla känner till att böcker/romaner blir uppskattade filmatiseringar
som ofta blir mer 
framgångsrika än förlagan. De två största skräckfilmsexemplen är Exorcisten och It: Chapter One som setts av många, många fler personer än som har läst böckerna de bygger på. Vad långt ifrån alla känner till är de så kallade novelizations (som inte har ett svenskt namn) som enligt mig är en underskattad och oförtjänt förbisedd avdelning inom litteraturen. En novelization är en roman (oftast kortroman) som går åt andra hållet, det vill säga; det är en romanversion av en film. Filmbolaget anlitar en författare som får en förhandsvisning av filmen och ska sedan så snabbt som möjligt skriva hela filmens handlingsförlopp som om det var en roman lagom till filmpremiären.
Syftet med dessa novelizations är i huvudsak ett; att casha in på filmen eftersom pengarna går till filmbolaget och två; på den tiden när novelizations togs i bruk fanns det ingen streaming, inga dvd och ingen vhs, så om man ville se om en film fick man helt enkelt lösa en ny biljett och göra ett återbesök på biografen, eller då ta alternativet att skaffa novelizationen och i lugn och ro (och var som helst) läsa filmen och få scenerna att återspelas i huvudet. Det är faktiskt inte så dumt som det kanske kan låta. Att det än idag, när man kan se alla filmer när man vill, produceras novelizationer på nya filmer är ett gott tecken på att de uppskattas och har sin charm. Inte bara det att man får läsa filmen från början till slut, det finns nästan alltid extra grejer som scener som fanns i filmmanuset men aldrig var med i filmen, fördjupande av rollkaraktärerna och deras inre tankar och känslor samt bakgrundshändelser som filmtittaren aldrig fått reda på. Och detta utan att rubba på handlingen – kort sagt, en novelizations funktion är att berika själva filmupplevelsen.
I min bokhylla står en novelization av Raiders of the Lost Ark. Filmen är en av mina absoluta favoritfilmer och jag har sett den ett oräkneligt antal gånger sedan jag var 8 år. Att läsa novelizationen när jag var 30-nånting var en stor upplevelse. Det fanns så mycket saker jag fick reda på, till exempel bakgrunden till Indiana Jones ovänskap med René Belloq, varför han fascineras av oxpiskor samt att den ger svar på filmens berömda logiska luckor. Denna info kan man förvisso hitta på nätet men det kunde inte biobesökarna 1981, och trots att jag redan kände till vissa av dem så var det en helt annan sak att läsa dem i sin kontext under handlingens gång. De flesta fans vet till exempel hur Indy klarade u-båtsfärden på slutet… men hur många har så att säga ”varit med och lidit med honom” under hela den resan? När jag efter läsningen såg om filmen var det nästan som att se den på nytt.
”Men hörru Cliff… gillade du inte Rashōmon?”
Till skillnad från andra novelizationer är romanversionen av Once upon a time in Hollywood skriven av Quentin Tarantino himself – vilket dock inte gör honom unik. Seth MacFarlane skrev 2014 en novelization på sin egen film A Million Ways to Die in the West. På Tarantinos bok står det ”a novel” på omslaget och ”The new novel based on the film” på baksidan. ”Det är en novelization oavsett” tänkte jag. Fast när jag fick romanversionen av Once upon a time in Hollywood i handen så hade jag bara en enda tanke i huvudet innan jag skulle börja läsa den; ”Kan 2019 års bästa film bli ännu bättre?”
Jag tar för givet att ni som läser den här recensionen redan har sett filmen. Ni som inte har sett den – se den! En novelization är till sin största fördel om man redan sett filmen (jag har dock aldrig provat vice versa…). Bokens första kapitel heter Chapter One ”Call me Marvin” och jag ska erkänna att jag blev besviken när jag läste det – kapitlet består av filmens inledande sekvens när Rick Dalton träffar filmagenten Marvin Schwarz. Skillnaden från filmen är att scenen istället för en bar utspelas på Marvins kontor på agenturen, där Marvin och Rick dock har samma dialog (nästan). Ricks karriär dalar, och istället för att försörja sig på gästspel som ”veckans bov” i tv-serier vill Marvin istället att Rick ska bege sig till Italien för att spela huvudrollen i genrefilmer eftersom Europa, till skillnad från USA, fortfarande ser Rick Dalton som en stjärna. Ricks stuntman- och allt i allo Cliff Booth sitter i väntrummet utanför, läser filmrecensioner i Life och flörtar med sekreteraren.
Det som irriterade mig med kapitlet var två saker; Det första att Tarantino skriver texten i presens, exempelvis (min egen översättning) ”Rick tar ännu en klunk av det delikata kaffet. Marvin pekar på kaffekoppen, ”Bra grejor?” ”Va?” frågar Rick, ”Kaffet?” Det får hela kapitlet att kännas som Tarantino bara har tagit sitt filmmanus och justerat om texten så att det ska se litterärt ut istället för ett filmmanus stolpiga scenanvisningar ”INT. MARVINS KONTOR – DAG. Vi befinner oss på MARVIN SCHWARZ tjusiga kontor” etc. Men från och med kapitel två, Chapter Two ”I’m curious (Cliff)”, blir det bättre och Tarantino hänger sig åt att skriva litteratur istället. Vi får en inblick i Cliff Booths liv och leverne, att han är en dekorerad Andra världskriget veteran som dödat ett oräkneligt antal fiender i strid – Cliff är bokstavligt talat en killer… och han är en cineast som föredrar europeisk arthouse framför amerikansk film som han tycker är mesig. Jag har hört kritiska röster som tycker det är orealistiskt att en stuntman av Booths kaliber är en kunnig cineast, men dessa belackare tror jag inte har läst boken eftersom Tarantino tydligt förklarar varför och hur stuntmannen kan vara cineast – och förklaringen är fullt begriplig och realistisk.
Precis som i filmen skulle man till stora delar kunna kalla romanen för ”The Cliff Booth Show” eftersom det är hans kapitel som är de bästa och han vars liv och bakgrund man får veta mest om – om man tyckte Cliff var en av de coolaste katterna i Hollywood i filmen så framstår han i boken som en av de coolaste katterna i USA. Det kastar dock ingen större skugga över de andra karaktärerna; Vi får lära känna Rick Dalton lite djupare, varför han ser ut som han gör, hur han ser på sitt liv, och att han lider av bipolär sjukdom. Sharon Tate får även hon mer utrymme och även hennes man Roman Polanski (men inte jättemycket). En annan person som nästan lös med sin frånvaro i filmen som får mer utrymme är Charles Manson som framställs som en tragisk karaktär. Jag ska inte säga att man lider med honom eller känner sympati men det är omöjligt att blunda för hans misslyckade tillvaro – han vill mest av allt vara en framgångsrik musiker men ratas och fryses ut av alla i branschen och den enda fanskaran han har är de vilsna ungdomarna i hans ”hippiefamilj” som okritiskt ser honom som sin allvetande guru… och hade han bara kunnat så skulle han byta ut dem allihop mot ett skivkontrakt utan att tveka en sekund.
Så… hur är då Quentin Tarantinos debut som romanförfattare? Det är bra, men inte en 10-poängare. Språket är det inget fel på, det är pulpigt som en kioskdeckare och en riktig bladvändare. Efter det första kapitlet har jag blivit van vid tempusformerna att allt som utspelas 1969 skrivs i presens medan sånt som hänt i det förgångna skrivs i det mer familjära dåtid/preteritum. Med sina 400 sidor är boken något längre än en vanlig novelization, men Once upon a time in Hollywood är ingen vanlig novelization, den är mer än så. Det som jag tycker är negativt är att det inte är en regelrätt genomgång av filmen från början till slut vilket faktiskt gör att det är mer en roman än en novelization (som i sig inte är ett dåligt betyg), men tyvärr gör det att en del av mina favoritscener i filmen inte är med. Slutet är också väldigt, väldigt annorlunda, även om allt hänger ihop med filmen, Tarantino har inte ändrat på någonting i handlingen. Vissa saker från filmen ses i boken från en annan karaktärs perspektiv och vissa saker avhandlas knappt medan det istället finns helt nya scener som inte finns med i filmen. Emellanåt, framförallt de sista 100 sidorna får man nästan känslan av att Tarantino snabbat på för att hinna med sin deadline vilket är lite synd. Det som framförallt drar ner läsupplevelsen för mig är western-segmenten som är utförliga beskrivningar om vad western-tv-serien som Rick Dalton gästspelar i handlar om. Dessa avsnitt fick mig ofta att skruva på mig och tänka ”ja, ja, jag förstår, men kan vi lämna 1800-talets vilda västern och återvända till 1969 istället?”
Det finns förstås gott om positiva saker också. Det är en bra bok, nästan ett måste för alla som älskar filmen, och Tarantino kryddar frikostigt berättelsen med filmreferenser och ställen i Los Angeles från det gamla Hollywood att man emellanåt måste stanna upp och googla vad och vilka ställen, filmer och personer som faktiskt existerar och existerat på riktigt. Jag tycker att romanversionen av Once upon a time in Hollywood är ett mer än godkänt komplement till filmen, men hade det inte funnits en film hade den inte funkat lika bra. Då hade den snarare känts som två tredjedelar av ett ofärdigt manus som man efter läsningen hade undrat ”Men resten då? Detta är väl inte allt?”
I slutändan tycker jag ändå att den lyckades med det jag hade hoppats på. Ni vet; ”Kan 2019 års bästa film bli ännu bättre?” Svaret är ett rungande Ja! Som roman är den inte utan fel och brister – men den lyckas med uppgiften att tillföra filmversionen mer djup och förklaring på vissa saker man inte tyckte att man fick när man såg den vilket gör att jag under min nästa titt kommer att få se den med nya ögon… och det är trots allt det viktigaste.
– – –
Roger Möller