No One Lives
Skräck/Thriller, USA, 2013
Distributör: Njuta Films
Regi: Ryûhei Kitamura
Medverkande: Luke Evans, Adeleide Clemens, Lee Tergesen m.fl.
Längd: 86 minuter
På svensk DVD från: 14.09-17
— — —
Ett par på genomresa stannar till i en småstad och stöter av en slump in i ett kriminellt gäng. Satt på pottkanten efter en misslyckad kupp ser drägget Flynn (Derek Magyar) chansen att betala sin skuld till chefen Hoag (Lee Tergesen) och bestämmer sig för att råna paret. Vad som ser ut att bli en enkel uppgift försvåras dock när mannen i sällskapet (Luke Evans) visar sig vara gjord av betydligt hårdare virke än vad man först kan ana …
Japanen Ryûhei Kitamura slog igenom med flippade Versus (2000) och gick på export till USA 2008 där han levererade The Midnight Meat Train, en inte så pjåkig skräckfilm som blandade mysticism med rikliga mängder blod och inälvor.
I Kitamuras andra engelsspråkiga alster levereras en rakare och mer koncentrerad slutprodukt, befriad från överflödiga kringelkrokar. Filmen försöker inte maskera sig som vare sig smart eller djup utan känns istället befriande lös och ledig, inte rädd för att visa upp sig utan förskönande drag. Kitamura går stenhårt in för att underhålla och kastar allt vad pretentiöst heter på tippen. Det här ser man för att ha kul, inte för att lära sig något, och det är No One Lives högst medveten om.
Filmens narrativ är effektivt uppbyggt och ödslar ingen tid på utdragna uppehåll, ett problem som annars brukar vara så gott som synonymt med den moderna skräckgenren. Här är tempot istället rappt och svettigt, rör sig hela tiden framåt med en envis målmedvetenhet. De få pauser som förekommer känns naturliga och tjänar syftet att låta åskådaren hämta andan, vilket också behövs i ett så fräsigt berättande.
Som väntat bjuder Kitamura också på en hel del slafs. Här sprutar blod och kroppsdelar åt både höger och vänster. Slakten av stackarna på tv-skärmen är fantasifullt gjord, ofta kombinerad med iskalla one-liners och en svart humor som lockar fram höga fniss ur åskådaren.
Där till får vi också se ett par brudar kasta varandra i väggarna i en nästintill hysterisk slagsmålsscen som kan te sig udda, men å andra sidan har WWE Studios medproducerat rullen och de vill väl gärna pusha för lite wrestling. Klart är i alla fall att No One Lives sannerligen inte tar sig själv på allvar och den anser inte heller att publiken bör göra det.
Walesaren Luke Evans får vanligtvis gestalta stoiska karlar på vita duken och det är därför både oväntat och kul att se honom i en roll som, tja, skogstokig fullblodspsykopat. Själv verkar Evans ha oförskämt roligt och kastar sig in i blodbadet med ett snett leende och glimten i ögat.
Evans är förmodligen också en av mycket få som får bedriften att kravla ut ur någon annans snuskiga innanmäte att se mer sexig än äcklig ut … Sekvensen när han, indränkt i blod och slem, stryker frisyren till rätta får en både att skratta högt och rodna på en och samma gång.
No One Lives floppade hårt på bio i USA vilket är tråkigt, för ärligt talat är det faktiskt är en rätt ärtig produktion som står ut ur mängden. Den är både välregisserad och välproducerad och har dessutom den goda smaken att slänga sig med ett icke tillrättalagt slut. Med andra ord, en alltigenom positiv överraskning.
Betyg: 7 av 10
— — —
Sandra Wallin