Jag erkänner det gladeligen – jag är en övertygad italiofil när det kommer till gammal hederlig genre- och exploitationfilm. Då syftar jag dessutom inte enbart på filmer av Lucio Fulci och Dario Argento. Filmskapare som Sergio Martino, Bruno Mettei, Umberto Lenzi, Enzo G. Castellari och Ruggero Deodato vördas mycket ömt i min filmhylla, och utan att skämmas kan jag också erkänna att jag dessutom är helsåld på italiotrash som Joe D’Amatos Emanuelle-rullar. Naturligtvis producerades det en hel massa skräp, men det är svårt att inte erkänna att den italienska genrefilmen också under sina glansdagar var fylld av massor av oborstad och ogenerad kreativ kompetens.
Nåväl, filmmarknaden förändrades under 1980-talet och den italienska genrefilmen rann av lite olika anledningar till slut ut med diskvattnet. Periodens svansång brukar anses vara Michele Soavis mycket självmedvetna och charmiga Dellamorte Dellamore/Cemetary Man (1994), en värdig avslutning om inte annat.
Men nu spolar vi fram till modern tid. Den digitala filmkameran med sina förhållandevis billiga och lättskötta redigeringsprogram har plötsligt gjort det möjlig för varje dåre och hans morsa att göra en egen film. Detta också oavsett om filmskaparen ifråga har tillgång till bagateller som pengar och talang. Trots att vi de senaste åren sett drivor av lågbudget-genrefilm, ofta utformade efter den moderna zombie- och neogrindvågen, så har Italien trots sin historia inte stuckit ut speciellt mycket i dessa sammanhang. Men nog finns det lite liv kvar i det gamla italienska genrefilms-spöket. Njuta Film har nämligen spårat upp två nya italienska skräcktitlar som absolut förtjänar några rader.
— — —
Shadow
Skräck, Italien, 2009
Regi: Federico Zampaglione
Skådespelare: Jake Muxworthy, Karina Testa, Nuot Arquint m.fl.
Längd: 77 min
Finns ute på svensk DVD sedan 2012-10-24
Först ut är Shadow som är regisserad och till stor delen skriven av en färsk regissör vid namn Federico Zampaglione. För att lätt kunna säljas utomlands så är skådespelarna engelsktalande och historien också till udden formstöpt efter dagens mallar.
Veteranen David (Jake Muxworthy) försöker bli av med sin postkrigsångest genom att ta en avslappnad cykelsemester genom ett europeiskt bergsmassiv kallad Shadow. 
Allt flyter på bra och David träffar på en söt turist vid namn Angelina (Karina Testa), men tyvärr har även de lokala bondlurkarna Buck (Chris Coppola) och Fred (Ottaviano Blitch) fått upp kornet på henne. En dispyt uppstår och plötsligt jagas David och Angelina genom bergsområdet tätt följda av de både skjutgalna och jeepförsedda rödnackarna. Men i bergen finns mer än bara trevlig natur och mysiga cykelstigar. I dimman finns nämligen en ondska som varken filmens turister eller bondlurkar kunnat drömma om…
Som ni ser på min handlingssummering så bygger Shadow helt på tidigare välbeprövade koncept. Hillbilly-terror byts plötsligt mot tortyrskräck och plötsligt är filmens bondtölpar lika mycket offer som David och Angela. Att konceptet är beprövat går att leva med och hantverksmässigt står sig filmen även hyggligt i sin första del. Man köper karaktären David som hjälte och filmens hillbillys är lagom stereotypa för att fungerar som hotbild.
När Shadow sedan går in i sin andra fas, som man naturligtvis borde bli helt chockad över, sackar det tyvärr en hel del. Nuot Arquint, som spelar filmens ”egentliga” otäcking Mortis, är förvisso utmärkt med sin utmärglade kropp och hålögda skalle men det räcker dessvärre inte. Istället för att filmen tas till en ny nivå av terror så tappar filmen tempo och börjar halta.
Problemet i Shadow är till stor del att Zampaglione faktiskt inte vågar ta i och bli riktigt brutal. Här skulle det faktiskt ha behövts lite extra pondus, varför inte med hjälp av en duktig specialeffektsmakare. Även om det är ett bra försök så utlovar Shadow med andra ord mer en den kan leverera. När budgeten ändå är en miljon euro så borde resultatet blivit betydligt mer intressant än vad det nu blev.
Betyg: 4 av 10
— — —
Morituris
Skräck, Italien, 2011
Regi: Raffaele Picchio
Skådespelare: Valentina D’Andrea, Francesco Malcom, Andrea De Bruyn m.fl.
Längd: 77 min
Finns ute på svensk DVD från 2013-01-09
Betydligt mer blod i baljan får vi i Raffaele Picchios Morituris. Han har nämligen tillgång till något som Federico Zampaglione dessvärre saknade i Shadow – en riktigt kompetent specialeffektdåre. 
Detta har Picchio funnit i veteranen Sergio Stivaletti.
Handlingen är även här nästan banal i sin enkelhet. Tre slemproppar har raggat upp två tjejer på ett disco och övertalat dem att följa med på ett nattligt rejv ute i skogen vid en gammal ruin. Det hela är egentligen en fälla och de tre killarna tänker egentligen våldföra sig på damerna för att sedan gräva ner dem ute i skogen. Allt går emellertid inte som slempropparna tänkt sig. Platsen de valt är nämligen en gammal gravplats för romarrikets brutalaste gladiatorer. Dessa vaknar också åter till liv nu när det doftar färskt blod…
Picchio verkar ha struntat fullständigt i att försöka sälja filmen utanför Italien och samtliga skådespelarna pratar tillfredsställande nog (odubbad) italienska. Han har heller inte brytt sig det minsta om att komma under någon åldersgruppsrekommendation utan brer på rejält med både fysiskt och sexuellt våld. Allt är egentligen på väg att bli på tok för tortyrporrigt när slutligen filmens gladiatorer glider ut ur dimman med imponerande prakt. Likt ett gäng statyliknande Jason Voorhees-kloner travar de runt med sina brutala vapen och dyker upp där både tidigare offer och förövare minst anar det.
På sina ställen är det väldigt starkt visuellt när huvuden huggs av och folk spikas upp på kors i någon form av blasfemisk parodi av Jusu sista minuter. Allt detta ackompanjeras dessutom av ett mycket stämningsfullt romarriksdoftande soundtrack blandat med modern extrem metal. Tro nu inte att Morituris är någon form av modernt spagettisplatter-mästerverk, för så är det tyvärr inte. Filmens foto är ofta mycket statisk och ljussättningen ibland så dålig att karaktärerna nästan helt försvinner i skuggorna. Ska man vara riktigt krass så finns det egentligen bara en anledning att denna film sticker ut – en hög chockfaktor som förstärks av Sergio Stivalettis välgjorda effekter. Stivaletti är en väl beprövad hantverkare i dessa sammanhang och kan stoltsera med att varit inblandad i trevliga vulgariteter som Demons 2 (1986), Opera (1987), och dessutom just tidigare nämnda Dellamorte Dellamore. I Morituris visar han att det fortfarande går att göra riktigt otäcka effekter helt utan digital hjälp och man kan utan tvekan säga att detta till stor del är hans film.
Betyg: 6,5 av 10
Även om de unga regissörerna Federico Zampaglione och Raffaele Picchio inte direkt kommer starta någon ny våg av Italiensk genrefilm så ska de absolut ha en eloge för sina filmer. Speciellt Picchio vill jag gärna se mer av. Den fullständiga tekniska kompetensen kanske inte riktigt finns där än, men Picchio verkar ha helt rätt inställning till hur gamla skolans spagettisplatter kan stöpas om med lite pigga nya idéer. Greppet att faktiskt använda Italiens egna kultur, med gladiatorer och gamla gravstens-profetior, tycker jag också ger honom några extra poäng. Fortsätter Picchio på detta spår kan han bli en riktigt intressant modern italiensk skräckfilmsregissör, och dessa växer ju idag som bekant inte på träd.
— — —
Kristoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör