När det begav sig var Mayhem det kanske ondaste du kunde lyssna på. Bandmedlemmar som tog livet av sig, brände kyrkor och mördade varandra får en knappast att tänka på ett gäng glada typer som spelar hårdrock för skojs skull, men så är det ju också i arvet av Mayhem som den allvarlighet och det mörker som präglar mycket black metal sprungit. Det är inte utan anledning man önskar att man fötts ett par år tidigare och kunnat uppleva den tiden. 20 år har gått sedan bandet upplöstes till följd av mordet på originalmedlemmen Euronymous, ändå är det ett 30-årsfirande Mayhem som kliver upp på scenen i Kulturhuset en mild novemberkväll. Få band kan hämta sig från sådana missöden som drabbat Mayhem, men faktum är att maskinen tuffat på i stadig takt sedan man började på ny kula i mitten av 90-talet (som följdes av ett par mer eller mindre bedrövliga skivor).
Det vi ser på scenen är en blandad kompott. Attilla håller showen igång nästan helt själv, i full mundering och liksmink, med sitt konstanta teatraliska utspel där en dödskalle främst får agera rekvisita tillsammans med en snara och något slags benkors. Tyvärr är inte resten av bandet lika engagerade i saken som herr Csihar. Nog för att den ene gitarristen ser aningens ond ut i sin heltäckande Ghost-inspirerade dräkt, men det dras ner av att den gamle trotjänaren Necrobutcher verkar vara mer intressant att nicka åt publiken och supa på scen, till den grad att det nästan blir oklart om han faktiskt spelar på basen eller om vi har att göra med en Sid Vicious-situation. Samtidigt sitter Hellhammer och smattrar för glatta livet bakom trumsettet, och man kan ju knappast anklaga honom för att sakna talang när det kommer till trumspelandet, men här blir det nästan för bra, när gamla dängor som Deathcrush förvandlas till tekniska trumuppvisningar. Nog för att Attilla ser fascinerande ut där han hålls på scen, men kanske bör bandet tänka över sin scenrepresentation och satsa mer på att vara konsekventa?
Mayhem dras också ner av fokuset på nyare material, där oinspirerade låtar som Whore och My Death bara blir surrande oljud på rad, vilket förstärks av att spelningen dras med rätt dåligt ljud rakt igenom (något man inte kan anklaga bandet för, givetvis). De gör egentligen inga fel, och såvitt jag hör spelas låtarna utan några större fel och med viss energi, men det finns fortfarande brister. Visst rycks man med när bandet kickar igång klassiker som Freezing Moon eller De Mysteriis Dom Sathanas, men fyra-fem bra låtar tillsammans med tio mindre bra fungerar inte i längden och bandet blir istället en tydlig skugga av sitt forna jag. Redaktör Blixt, som var på konserten med mig, nämnde att tiden sprungit ifrån Mayhem för länge sedan och att de kanske bör ta sig en allvarlig funderare på det där med namnbyte, och det blir uppenbart under kvällens gång. Jag är inte den som trångsynt hävdar att allt måste vara som det en gång varit, men det här känns helt enkelt inte som det Mayhem borde kännas som. Istället ser vi ett band bestående av gamla medlemmar som står och spelar Mayhem-låtar, vilket blir blekt jämfört med många andra black metal-band idag som gör betydligt mer spännande saker.
– – –
David Larsson; Frombeyond-redaktör