Mardrömmaren
Novellsamling, Sverige
Förlag: Swedish Zombie
Författare: Johannes Pinter
Antal sidor: 359
Betyg: 5 av 10
Det intressanta med novellsamlingar är att man kan få en bredare bild av en författares berättande.
Till skillnad från romanen, där man ”tvingas” hålla sig till en värld och dess kännetecken, kan man i en novellsamling kasta sig mellan inte bara olika genrer, utan även berättargrepp. Det är en form som tillåter mer experimenterande och frihet, om än på gott och ont. Sen kan man ju bara slänga ögat åt några av skräcklitteraturens största för att se att det är i novellform de skrivit några av sina bästa berättelser. Vi kan som exempel lyfta Stephen Kings fenomenala kosmiska skräcknovell N. från Just After Sunset (2008) eller Clive Barkers otroliga In the Hills, the Cities från Books of Blood (1984).
I fallet med Johannes Pinters Mardrömmaren ges det en extra krydda, då det är en samling texter från åren 2012-2020, vilket innebär att vi får en rätt bred tidsperiod i urvalet. Boken är uppdelad i fyra delar, där jag förmodar att tanken är att berättelserna i varje del ska förenas av en slags övergripande tematik. Inledande del är döpt till ”Det inre monstret”, där åtta noveller samlas. Det här tycker jag är bokens svagaste del, då den helt enkelt innehåller de svagaste berättelserna. Problemet är att novellerna inte får blomma ut, då de i de flesta fall är rätt korta. Detta är ju också logiskt och jag förstår att Pinter ibland behövt hålla sig inom vissa ramar, men det gör också att några av berättelserna mer blir intressanta idéer än färdiga berättelser. Roligast här är delens sista novell Kittens with Chainsaws som handlar om en författare med en sadistisk böjning, som får smaka på sin egen medicin. Det är också den av novellerna som får mest sidutrymme, vilket visar lite det jag precis nämnt.
Den andra delen heter ”Det yttre monstret” och här får boken lite momentum. De tre avslutande novellerna är alla av det något längre slaget och här lyckas Pinter bättre än i flera av de tidigare novellerna. Som exempel kan vi ta Rewind Tours, där man kommit på ett sätt att resa mellan verkligheter och in i filmens värld. Ett gäng nappar på detta och får besöka ett gäng skräckfilmer, för att där själva få ta kål på antagonisten. Bland elakingarna de stöter på finner vi Chucky och mördaren från New York Ripper, vilket är en något oväntad och kul blandning. Den uppmärksamma läsaren ser också att novellens karaktärer har namn som Johnny Snickars och Susanna Raiman, som med lite tanke och bokstavskastning även de visar sig vara en tydlig flört med några av skräckfilmens stora.
”Det osynliga monstret” är namnet på den tredje delen, som tyvärr dras lite med samma problem som den första delen. De flesta av novellenra är helt enkelt för korta för att riktigt ta vägen någonstans. Detta gör också att jag rätt snabbt glömmer dem efter att jag läst dem. Undantaget här är den sista novellen, The Damien Factor, som också är hela bokens bästa. Här får vi följa en polis och en psykolog som med hjälp av modern teknik ger sig in i ett våldtäktsoffers tankevärld för att reda ut vem som gjort henne illa, och det visar sig inte vara så enkelt som de först trott. Liksom i de bästa novellerna i boken känns berättelsens värld mer färdig och genomtänkt här och det är då också lättare att komma in i den. Jag vet inte om det bara har med sidantalet att göra, eller om det är något annat med berättelserna som tilltalar mig, men eftersom den gemensamma nämnaren kring vilka berättelser jag uppskattar är att de är av den något längre varianten, antar jag att det är i den formen Pinters berättande passar mig bäst.
Den sista delen sticker ut, vilket man kan ana av namnet ”Det dramatiserade monstret”. Här får vi två manus skrivna för radioteater och ett kortfilmsmanus till svenska skräckantologin Faust 2.o (2014). Det fungerar mycket bättre än jag trott, då alla tre berättelser här är bra, särskilt de två skrivna för radioteater (en av dem går att lyssna på här). Liksom samlingens bästa noveller fungerar dessa tre berättelser hela vägen och har slut som lämpar sig både för dess innehåll och dess längd. Pinter nämner själv i sitt ”efterord”, där han skriver kort om varje berättelse, att man kan se dem lite som vägledning för den som själv är nyfiken på att skriva manus för dessa format.
Sammantaget är det en blandad kompott som också innebär blandad kvalitet. Att Pinter kan skriva vet jag sedan innan, men det kommer inte alltid fram här. De korta novellerna går för fort fram och drar ner helhetsintrycket, då de ändå är rätt många till antalet. Samtidigt är det väl hårt att bara på deras merit döma ut hela boken, då det också förekommer en del riktigt bra grejer här. Som mjukstart till Pinters författarskap fungerar den bra, men jag rekommenderar den riktigt nyfikne att istället ge sig på hans vampyrroman 1007.
– – –
David Larsson