Manborg
Science-fiction, Kanada, 2011
Distributör: Njuta Films
Regissör: Steven Kostanski
Medverkande: Matthew Kennedy, Adam Brooks, Meredith Sweeney m.fl.
Längd: 75 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2013-11-06
— — —
Efter att Doktor Scorpius öppnat porten till helvetet kom ett blodigt krig att rasa mellan människan och de blodtörstiga demoner som trängde fram ur det flammande djupet. Ett krig som människan snabbt skulle komma att förlora. Nu återstår endast mänsklighetens sista försvar – Manborg! Den en gång mänskliga soldaten som stupade i kriget, har nu tack vare cyberteknikens mirakel fått en andra chans till hämnd på helvetes krafter som dödade hans bror. Tillsammans med rebellerna #1-Man, Justice och Mina tvingas Manborg kämpa sig igenom helvetes gladiatorsspel i deras robotcolosseum, manövrera svävare i våghalsiga jaktscener och lära sig den ädla konsten att koka makaroner i postapokalypsen blodiga skymning! När Manborg så möter till sist möter Draculon, mörkrets härskare, väntar en tvekamp vars like aldrig skådats på jorden – eller i helvetet!
Manborg är på samma gång en parodi som det även är en otroligt hjärtvärmande hyllning till 80- och 90-talets ostiga science fiction-serier. Med ett skurkgalleri som skulle kunna vara hämtat direkt från valfri leksakskatalog från eran och en handling som sätter italienska barbar-filmer på skam är det svårt att inte falla för filmens odiskutabla charm. Det finns inte mycket logik att finna i filmens rent av absurda iscensättning, och kanske är det just därför den ter sig just så makalöst fascinerande.
Filmen är nämligen gjord på en minst sagt mager budget. Enbart 1000 dollar gick åt för att skapa Manborgs robotdräkt, sminket till så väl Draculon och hans onda sidekick The Baron, och filmens otroligt många stopmotioneffekter. Ja, du läste rätt, stopmotion. Istället för att förlita sig på datoreffekter för att framhäva helvetes alla demoner och robotar har studion Astron-6 istället valt att förlita sig på en av 80-talets kanske mest populära animationstekniker. Resultatet är stundtals riktigt imponerande, men fungerar kanske främst för att verkligen sätta tonen för filmen och cementera dess rötter i en nästan italiensk dystopisk 80-talsvision av apokalypsen. Medan monstren kanske aldrig övertyger vidare värst, så är de såväl kreativa som otroligt underhållande att se på.
Större delen av filmen har dessutom spelats in mot en green screen, vilket gör sig ständigt påmint under filmens gång. Karaktärerna tvingas ta väldigt försiktiga och korta steg för att inte gå utanför de gröna gränserna i det lilla rum filmen troligen spelades in i, och bakgrunderna känns nästan utan undantag som om de vore stulna ur något futuristiskt PC-spel från 90-talets början. Effekten här blir att filmen verkligen andas ren nostalgi för de som växte under denna tid, med tv-serier som Captain Power and the Soldiers of the Future och Photon som underhållning.
Men trots denna veritabal festmåltid i ostiga effekter så är ändå Manborg otroligt medryckande och rent av röjig i sin action. Det flyger blod åt alla håll och kanter, onda robotar exploderar hej vilt, och en del av #1 Mans kamsportsscener är faktiskt riktigt snyggt koreograferade. Slänger man sedan på ett så fantastiskt intetsägande men ösigt soundtrack som man här får ta del av så blir upplevelsen faktiskt riktigt kul att ta in.
Och det är nog det ord som bäst beskriver hela filmen egentligen – kul. Det är idag ytterst sällsynt att se en film som inte försöker vara så mörk som möjligt, med intvingande dramatiska och emotionella scener som egentligen inte agerar mer än farthinder för filmens handling. I Manborg har man helt sonika kastat ut allt sådan genom vindrutan, och bjuder istället på en timme högoktanig underhållning med allt vad det innebär. Vi kanske inte får veta allt för mycket om våra karaktärer, men vad gör det när man får se en cyborg med höftskynke slåss mot en cybernazivampyr från helvetet?
Det är samtidigt väldigt viktigt att påpeka att komiken i Manborg är otroligt subtilt hanterad, och kanske är det just därför den är så pass träffsäker och slagkraftig som den faktiskt är. Det finns inte ett enda skrivet skämt i filmen, och det närmaste man någonsin kommer till ren referenshumor är den nonsenspratande dvärg som förekommer i en handfull scener. Denna skulle möjligen kunna ses som en referens till Star Wars jawor, eller Master Blaster från Mad Max 3, men inte ens det är vidare troligt. Istället sköts all humor av den otroligt bisarra stämningen som uppstår när man kombinerar den löjesväckande historien, de rent av idiotiska karaktärerna och den otroligt ostiga dialogen – ett paket som dessutom helt levereras som om det vore på blodigt allvar. Faktum som att Justice och han syster Mina faktiskt spelas av ett verkligt syskonpar, men att man trots det valt att dubba över Justice med en inte direkt övertygande australisk accent är bara ett exempel på just hur dum filmen blir ibland. Lägg sedan till att #1-Man, som ser ut som han just kommit från ett Mortal Kombat- konvent, blivit överdubbad med en av de kraftaste basrösterna på den här sidan 80-talet. En dubbning som dessutom sällan faktiskt synkar med hans egentliga läpprörelser. Att framställa komik som oavsiktlig är kanske något av det svåraste som finns, men här briljerar verkligen Astron-6. Med avigt levererade repliker, oneliners som aldrig träffar och en estetik som känns rent av förbryllar har man lyckats skapat en salig röra av en humorbriljans.
Astron-6 har mästerligt återskapat den där känslan av att se en film som är så dåligt att den rent av blir fantastisk. Deras verk för osökt tankarna till den där gamla vhs-våfflan vi alla har gömt undan längst bak i våra filmsamlingar, den där som trots alla sina brister helt enkelt är alldeles för underhållande för att någonsin göra sig av med.
Manborg är utan tvekan den dummaste filmen jag någonsin sett, i ordets absolut bästa mening.
Betyg: 9 av 10
— — —
Johan Axell; Frombeyond-redaktör