Maggie
Drama/skräck, USA, 2015
Distributör: Noble Entertainment
Regi: Henry Hobson
Medverkande: Arnold Schwarzenegger, Abigail Breslin, Joely Richardsson
Längd: 95 minuter
— — —
Efter att ha letat efter sin tonåriga dotter Maggie (Abigail Breslin) i flera veckor får Wade (Arnold Schwarzenegger) till slut reda på att hon hålls i karantän på ett sjukhus. Det visar sig att Maggie blivit infekterad av en sjukdom som förvandlar människor till köttätande zombies, och Wade kan inte göra någonting annat än att se på medan dottern förbyts…
Maggie är Henry Hobsons debutfilm som regissör och hade en blygsam budget om några få miljoner dollar. Många var nog överraskade över att ikoniske muskelmannen Arnold Schwarzenegger hakade på ett nedtonat drama i skräckens tecken, men i själva verket är det ett smart beslut av forna Mr. Olympia. Schwarzenegger närmar sig ålderns höst med stormsteg och karriären kan inte längre enbart byggas på stinna actionfilmer. Vill man fortsätta hålla på med film även som fårad åldring kan det ju vara bra att visa upp bredd, något som Schwarzenegger också gör i detta alster.
Hobson tar sig an det klassiska temat med zombies men gör det till något eget. Maggie bjuder på en avskalad och nedtonad historia som inte fokuserar så mycket på själva skräckmomenten, utan mer på människorna bakom monstren; älskade släktingar och vänner som tynar bort under sjukdomens tunga ok. Världen som karvas fram är en karg och färglös sådan, där den överväldigande oron och ångesten finns ständigt närvarande: Vem kommer drabbas härnäst? Hur tampas man med insikten att man långsamt håller på att förvandlas till en ruttnande kannibal? Hur hanterar regeringen de som blivit smittade?
Ett ord som ”dystert” räcker inte riktigt till för att beskriva Hobsons alster, utan man blir tvungen att slänga på ytterligare några skopor av elände för att pricka in rätt känsloläge. Därmed inte sagt att Maggie kommer helt utan ljusglimtar. Den fina relationen mellan far och dotter skildras med stor värme, och de många minnena sedan förr presenteras som vackert vemodiga. Här finns gott om mörker men också en hel del kärlek.
Arnold Schwarzenegger är mycket bra i en ytterst dämpad roll som Wade. Här bjuder han på en sällan skådad sårbarhet och mjukhet som skalar av tidigare rollers kvarhängande machoattityd och visar en mer varierad sida av den gamle actionhjälten. Bra är också Abigail Breslin som den plågade Maggie som desperat försöker hantera allt det som den skoningslösa sjukdomen innebär. Tillsammans har de båda huvudrollsinnehavarna fin kemi och deras samspel är en fröjd att följa.
Henry Hobson levererar i och med Maggie en intressant debutfilm som påvisar att regissören har mer att ge. Helt utan skavanker är det hela dock inte. Filmen står bitvis och stampar och under huden kryper historien aldrig riktigt. Det känns som om någonting i formeln saknas och resultatet är förvisso bra, men inte så pass att filmupplevelsen biter sig fast.
En varning går också ut till de som förväntar sig en regelrätt skräckfilm, ty något sådant finns inte här att hämta. Fokus ligger framförallt på det dystra dramat medan skräcken håller sig i periferin och bara skymtas ibland. Med andra ord: är det blod och inälvor man är ute efter så får man nog se sig om efter något annat än just Maggie.
6 av 10
— — —
Sandra Wallin