Late Night With the Devil (2023)

Late Night With The Devil var till en början höljd i något slags dunkel. Väldigt lite info låg ute om den, inga bilder eller trailers. Det läskade och gjorde en ju nyfiken på vad det kunde vara för rulle. När väl vissa visningar hade gjorts, man hade fått se en poster och snacket började gå om den, så blev jag bara ännu mer nyfiken. Storyn kretsar kring en sändning av en late night talkshow på 70-talet. Filmen sades vara i stort sett ett kammarstycke, och rummet den rörde sig i är en tv-studio. Att den dessutom såg ut som en film gjord på 70-talet i stil och utseende gjorde ju att jag dreglade av bara tanken. Efter att nu ha sett den måste jag börja med att ge kulisserna en stor tumme upp. De ser precis sådär 70-talstorra ut som man sett på gamla knastriga klipp från olika talkshows från den tidseran. På tal om 70-talstorr vill jag också i samma upp-tumme inkludera hur filmen ser ut. Hade det inte varit för vissa lite tveksamma effekter hade filmen i mångt och mycket kunnat vara gjord på 70-talet, för den lyckas fånga den auran bra. Att det också hoppar mellan färg och svartvitt i takt med när tv-kamerorna stängs av är ett både bra och snyggt grepp. Ja, man kan ju passa på att ge den andra tummen upp åt kostymerna i filmen.

Men… nu har jag ju inga tummar kvar. Jag får helt enkelt ladda om med tummarnas uppåtfarande, för är det någon som förtjänar båda två rakt upp i taket är det David Dastmalchian för sin rolltolkning som den kämpande programledaren. Det går ut genom skärmen, eller vad du nu ser filmen på, hur roligt han verkar ha haft när de spelade in filmen och att han samtidigt tar filmen på det allvar den ska tas på. Att växla mellan trams och allvar på ett ögonblick och faktiskt se genuint plågad ut i vissa scener. Det är också en fröjd att läsa om Dalstmalchians personlinga skräckintressse, och att en del av varför han fick rollen var för sitt reportage om skräckprogramsvärdar i Fangoria. Jag tycker han är lysande, och känns precis så ostig som alla de där programledarna gör med sina skämt och sägningar. Jag tycker egentligen alla skådespelarna gör ett bra jobb, men den starkast lysande stjärnan är ändå Dastmalchian. Vissa verkar tycka att det är överspel, men dessa människor har uppenbarligen inte sett en sekund av sådana program som Late Night With The Devil handlar om.

Sen var det där här med effekterna. Visst, vissa av de ganska få effekter som filmen innehåller håller inte riktigt måttet för mig. Men med tanke på att jag tycker det mesta annat i filmen är så pass bra som jag gör kan jag ha överseende med det. Visst önskar jag att även de effekterna hade haft en äkta 70-talsfilt tryggt omvirat sig för maximal effekt på den skalan. Sedan ska några korta sekvenser i filmen vara AI-genererade, och det är ju inget man vill se någonstans egentligen, så det kunde de gott ha skippat, även om det inte märktes direkt. Men bara vetskapen om det är lätt irriterande. Förutom dessa små snedsteg är filmen väldigt snygg, och det är ju inte utan att man blir sugen på att göra om lite här hemma. Kanske inreda som en TV-studio?

Inte för att vilja utmåla mig själv som lastgammal, men jag upplevde ju iallafall delar av den så kallade ”satanic panic” som Late Night With The Devil iallafall snuddar vid, även om jag inte upplevde samma tidsera av det. Satanic panic blev ett samlingsbegrepp för den hysteri som på 70 och 80-talet spred sig.  Med reportage och dokumentärer om påstådda satanistiska sekter och nätverk av barnoffrande, ungmösbefläckande, kannibalistiska satanister som skulle återfinnas i samhällets toppskikt och även i varenda grannskap. Allt togs som sant utan minsta gruskorn av bevis. Late Night With The Devil får på ett snyggt sätt med det i rullen, och inte är det helt olikt hur det faktiskt var på den tiden. Jag minns fortfarande vissa av de dokumentärer som kom på ämnet under 80-talet. De hade varit en riktig skrattfest om det inte varit för att vissa av de som utmålades som både satanister och pedofiler helt utan bevis hade en väldigt jobbig tid. För mig som hårdrockande spädgris från mitten av 80-talet till den åldrande hårdrockare jag är idag är det ju en lika delar intressant som extremt jävla dum del av historien. Enkelt sammanfattat: moralpanik – nej tack.

Late Night With The Devil kommer garanterat skapa mycket knorrande hos den del av tittarna som hoppas på en jump scare-fylld, mer modern rulle, men för oss som uppskattar en go´ 70-talsdoftande rökrock till film kan den mycket väl hamna högt när vi ska sammanfatta filmåret som gått. Den känns fräsch trots att just en rökrock från närmare 50 år sedan ligger över hela utseendet på filmen och tanken förs till vissa klassiker från årtiondet som hos många skräckfilmsfantaster är det bästa. Det är alltid skönt att se en film som litar på sig själv och sin story, som pendlar sömlöst mellan ost och allvar, utan att det blir varken pajas eller pretto. En film som ser väldigt bra ut och har bra skådespelare som gör manuset helt rättvisa. Efter att ha sett mycket matlagnings-tv på sistone så kallar jag rätten välbalanserad och välsmakande. Några extra stänk av praktiska effekter bara så… Jag hoppas se Dastmalchian i mer skräckrullar framöver och att Late Night With The Devil övertygar fler filmskapare om att det är okej att göra mer filmer som denna. Inte nödvändigtvis att det blir ”nästa grej”, men skulle det bli just det med 70-talsretro… Jag är okej med det.