Precis som att julafton, midsommar och pingst kommer som brev på posten varje år, gör så även (minst) ett besök till Alingsås det. I sedvanlig ordning vankas det massor av film på bio, med tillhörande försäljning av allt från tyska boxboxar till svenska ex-rentals på säljarnas bord. Efter lunch var det dags att kliva in i biomörkret och få komma ifrån vardagen för ett par timmar.
Dagens första film var lite av en önskad film, nämligen uppföljaren till sexkomedin Flesh Gordon som visades föregående år. Visst kände man lite oro när man insåg att det gått 16 år mellan filmerna och att tvåan kom det inte så jättesexiga filmåret 1990. Hur står sig då Flesh Gordon Meets the Cosmic Cheerleaders, som filmens fullständiga titel är? Inte särskilt väl, ska det visa sig. Här är Flesh en halvlyckad skådespelare som en dag blir kidnappad av de kosmiska hejaklacksledarna som titeln åsyftar till. Detta då männen på deras planet blivit impotenta, vilket får dem att vända sig till galaxens mest beryktat virila man för att säkra framtida generationers fortlevnad. Första filmen var inget sofistikerat mästerverk på något vis, men den hade sina roliga stunder och lyckades vara en fungerande sexkomedi. Tvåan är en billigare (trots dubbelt så hög budget) och mer plump resa i de dåliga skämtens obehagliga träsk. Tycker du att pruttande asteroider och bajsmänniskor är roligt? Ja, då är detta filmen för dig. Okej, det finns ett par skämt som får en att dra på smilgroparna också, men när det hela dras ut till 100 (!) minuter blir det märkbart för långt. Det var inte utan att hjärnan kändes lite smutsig man trampade ut ur biosalongen, med rätt säkra känslor kring att dagens cinematiska lågpunkt var nådd.
Punkt två på schemat presenterades på scen av arrangören Peter Friberg som en av han och Quentin Tarantinos favoritgrindhouserulle, Truck Stop Women. Handling? Ja, lättare saker har jag gjort i mitt liv än att beskriva vad filmen faktiskt handlar om, men låt gå. En mor och dotter driver en bordell på ett truck stop, men när ett gäng gangstrar blandar sig in i leken efter att ha blivit bestulna på en av sina lastbilar, uppstår ett mindre krig mellan de två falangerna. Som titeln utlovar får vi mycket kvinnor (gärna nakna) och lastbilar, ofta tonsatt av countrylåtar med titlar som I’m a Truck. Särskilt mer substantiellt än så blir det aldrig, men innehåll är inte alltid det viktigaste för att få mig intresserad. Här är det nog underhållande och tempodrivet för att ändå hålla humöret uppe under speltiden, och visst känns truckerlivet i sjuttiotalets USA lockande. Kul också att vi får se svenska Uschi Digard, som gjorde sig känd som bystig kvinna i Russ Meyers filmer, i en roll som en av de anställda på bordellen.
Efter det traditionsenliga intaget av thaimat var det god tid för nästa film på schemat, regisserad av ett namn de flesta besökare på den här sajten bör känna igen; David Cronenbergs The Brood. Gjord i sviterna av regissörens skilsmässa är det en rätt svårtuggad film, även med Cronenberg-mått mätt. Frank gör sitt bästa för att ta hand om sin dotter medan frugan Nola är under behandling av den kontroversielle och populäre dr Hal Raglan, spelad av den alltid älskvärde Oliver Reed. Det vore väl inte en Cronenberg-film om det inte var något lömskt med det hela, och när små filurer i regnjackor börjar mörda folk i Franks närhet anar han oråd mot den kanske inte så gode dr Raglan. Det här är en film som jag tror vinner mycket på att ses om åtminstone ett par gånger, för mig var detta tredje gången gillt, och jag har inte tyckt så mycket om filmen som jag gjorde denna gång. Den erbjuder tittaren viss huvudbry och hjärnkamp, men belöningarna är också väldigt stora och man får än en gång bevisat för sig att det inte finns någon regissör som David Cronenberg, varken då eller nu.
Hur följer man en film som The Brood då? Ja, på bästa tänkbara sätt givetvis, med en mycket underhållande slasher. Få högtider har inte fått stå som utgångspunkt för slasherfilm (märkligt att inte påsk fått någon?) och i Blood Rage är det thanksgiving som får den rollen. Vi får först en prolog, där tvillingarna Todd och Terry är med om något traumatiskt, där Terry mördar en kille och lägger skulden på sin tvillingbror. Tio år senare är de vuxna och Todd har slutligen insett att han är oskyldig, något morsan hans inte vill veta av. Samma dag rymmer han från mentalsjukhuset, och morden börjar igen. Den här filmen kan nog bäst jämföras med kultklassikern Pieces i det att den erbjuder mycket knas, våld och en del naket. Till skillnad från föregående film är det här väldigt lättuggat och med högt underhållningsvärde, med det mesta vad genren har att erbjuda.
Sist på schemat för denna gång var italienskt, med semi-giallon Amuck!. Barbara Bouchet spelar sekreteraren Greta som börjar jobba för en författare på en isolerad ö utanför Venedig. Dock är hon egentligen där för att ta reda på vad som hänt hennes vän, som hade tjänsten innan henne, som har försvunnit spårlöst. Det är ingen typisk mordhistoria med svarta handskar vi får serverat här, utan en mer mysteriedoftande film där lesbianism och mörka hemligheter spelar en viktigare roll än knivar och mord. Det är ingen fartfylld historia direkt, men det är väl å andra sidan kanske få italienska filmer av den här sorten. Det är istället en rätt långsam film som tar sin goda tid att nysta i sin intrig och kanske hade man önskat lite mer puls för att den ska nå ända fram, då den i längden känns lite blek mot många av sina betydligt mer färgstarka genrekonkurrenter. Visst, snyggt är det och med bra musik, men det är ju i det närmaste en regel när det kommer till italiensk genrefilm.
Det är alltid lika tråkigt att lämna Alingsås och återvända till vardagen, den här typen av verklighetsflykter tror jag alla skulle må bra av lite då och då. Att få sitta där i biomörkret med en chipspåse i den ena handen och njuta av genrefilm på stor duk är en högst gemytlig känsla, och förhoppningsvis dröjer det väl inte allt för länge innan man får kliva in genom Palladiums portar igen, laddad för timmar med det man gillar mest. Tills dess får soffan hemma duga som substitut.
– – –
David Larsson