Runt halv sex-tiden på fredagseftermiddagen rullar tåget in (i tid!) på Alingsås station. Vädergudarna ser ut att vara med oss, vilket vi är tacksamma för, när vi beger oss mot biograf Palladium för att möta upp de andra tidiga anländarna till årets upplaga av Kultfilmsfestivalen. Väl där möts vi av ett glatt, om än litet, gäng tappra genrefilmsentusiaster som liksom oss begett sig dit för att se film som vanligtvis inte möter ens ögon från en bioduk. Ett par timmars småprat och diskussion senare körs den första filmen igång, den danska kortfilmen Høsten, eller Harvest som den heter på engelska. Här får vi följa någon slags organsamlare som fixar ihop levebrödet på tveksamma sätt genom att ragga folk via ett vampyrforum, men saker och ting går inte som han tänkt sig. Det är gjort med mer entusiasm än pengar och skicklighet, tyvärr känns scenariot inte nog unikt för att det ska ge filmen någon egen karaktär eller prägla den med något unikt, och det blir mer eller mindre en nollbudgetrulle i mängden.
Näst ut på schemat var även det en film icke backad av stora pengar. Regissören Jonas Wolcher ligger tidigare bakom Die Zombiejäger och Dragonetti, två filmer jag inte sett, trots att FromBeyond-Alex varit med och arbetat med ljudet på den senare av dessa. Wolchers senaste film heter Cannibal Fog och är enligt utsago Sveriges första kannibalfilm (jag säger icke emot på den punkten). Den som väntar sig djungelhärj bör tänka om, då det här är en urbant baserad historia som mer handlar om något slags kannibalistiskt tillstånd än att springa runt och jaga elaka vitingar i djungeln för att sedan förtära dem. Wolcher blandar hejvilt och erkänner själv senare att det inte är helt enkelt att beskriva filmen eller för den delen genrebestämma den. Här finns arthouseambitioner blandat med någon form av socialrealism och buskisskräck. För det mesta tycker jag inte att det fungerar, då filmen dras med en del klumpiga lösningar och ett bildspråk som känns allt för amatörmässigt, vilket i längden (filmen klockar in på ungefär en timma och 50 minuter) blir lite för mycket. Pluspoäng i kanten ska dock ges för en viss middagsscen i filmen, som blir en kul parodi på den rådande mathetsen, och det är här som Wolcher borde hämta inspiration i sina fortsatta filmskaparäventyr.
Efter en natt med sömn som kan bedömas som ”sådär”, var vi redo för den riktiga starten på Kultfilmsfestivalen. Ett besök på den lokala loppisen, som inte resulterade i några köp, inledde dagen innan vi samlades i biosalen för att se dagens första film. Både jag och Rickard har tidigare sett det spektakel som är Yor – The Hunter From the Future och vi var väl ärligt talat inte överväldigade första gången. Trots att detta på något sätt var kvar i bakhuvudet var peppen hög och känslan att filmen skulle vara bättre vid en andra genomtittning kändes given, det är ju trots allt knappast varje dag man får se den fantastiske Reb Brown på bioduk. Mycket riktigt var filmen en härligare upplevelse denna gång också, det är inte mycket krut som det sparas på när Antonio Margheriti under sin pseudonym Anthony M Dawson väljer att blanda diverse subgenres i en härlig röra. Resultatet blir ett fartfyllt äventyr där både dinosaurier, grottmän och robotar måste bekämpas innan våra hjältar kan pusta ut. Filmad i Turkiet kan man, om man tänker på det, känna ett visst släktskap med den turkiska varianten på Star Wars, Dünyayi Kurtaran Adam, som givetvis alltid är något jag välkomnar med vidöppen famn.
En av de stora genrerna inom italiensk genrefilm som man lätt halkar in på när man börjar rota är crimefilmen, eller poliziotteschi, om man vill slänga sig med fina ord. Här handlar det ofta om hårdkokta snutar som inte tycker att lagen funkar som den ska och därför gärna böjer lite på ramarna efter eget bevåg, allt för att få fast bovarna. Umberto Lenzi, som i princip regisserade filmer av alla möjliga sorters slag i det gamla film-Italien, kanske mest känd för sina kannibalfilmer, stod för regin för filmen som var näst ut på schemat, The Cynic, the Rat and the Fist. Här ser vi kända genrenamn som Maurizio Merli, Tomas Milian och John Saxon, där de två sistnämnda står på fel sida lagen. Merli är i sitt sedvanliga slag stenhård och ger sig fasen på att få fast skurkarna med de metoder som krävs, rena eller inte. I mitt tycke tillhör inte den här toppskiktet i crimegenren, även om det fortfarande är en bra film. Storyn är inte lika engagerande och skurkarna inte lika utpräglade som i några av genrens starkare filmer, vilket jag tror kan bero på att skurkrollen här delas upp mellan Saxon och Milian, samt att Milian inte ges lika mycket utrymme som är vanligt, vilket är synd då han i princip alltid är fantastisk.
Efter en välbehövlig bränslepåfyllning i form av mat på den lokala thairestaurangen var det så dags för något knasigare än hårdkokt snutfilm, den märkliga zombiekannibalhybriden Zombie Holocaust, i regi av Marino Girolami. Här samsas köttätande människor och odöda med att vara filmens otäckingar, och det funkar rätt bra. Det är underhållning på hög nivå och när Ian McCulloch (känd från bla. Zombie Flesheaters) bestämmer sig för att låta en av de odöda mötas med en båtmotor kan man inte annat än sitta och skrocka för sig själv. Släng i denna härliga röra in en ond doktor som förvandlar människor till zombies och någon sidoberättelse om en kannibalklan så har man en film som sticker ut i mängden och blir något eget. Visst är det skavanker här och där, det är knappast en finessmässigt perfekt film, men det gör den desto charmigare och mer underhållande.
Något som man inte direkt kan kalla charmigt och underhållande, åtminstone inte om man vill vara rumsren, är den så kallade rape/revenge-genren, där Wes Cravens Last House on the Left från tidigt 70-tal blev något slags startskott. I Alingsås visades Ruggero Deodatos bidrag till genren, House on the Edge of the Park, där David Hess från tidigare nämnda Craven-film spelar en liknande roll, med andra ord en riktigt otäck usling till människa. Vissa genrepurister skulle kanske säga att denna snarare tillhör en subgenre som i folkmun brukar benämnas som ”terrorfilm”, men det blir i mitt tycke mest petigt och plottrigt att sitta och reda ut genrebegrepp här, så det hoppar jag för enkelhetens skull. För att återgå till filmen, så är dess första halva helt klart dess starkaste, där ett obehag byggs upp och man kan känna atmosfären snöras åt kring publikens flämtande halsar. Tyvärr ebbar det ut i en andra akt som blir dummare och fånigare ju längre den går, där terrorn inte känns och det otäcka som våldtäktsscener bör inge känns fingerat och inte alls särskilt autentiskt.
Den som inte känner till namnet Dario Argento har med stor sannolikhet hittat fel hit på FromBeyond, eller nyss börjat intressera sig för genre/skräckfilm. Nämn det för vem som helst på en filmfestival i Alingsås och du möts med stora ögon lysande av kärlek, med all rätt. Denna kväll avslutades med Argentos tidigare svåråtkomliga och småobskyra giallo Four Flies on Grey Velvet, som kan ses som del två av den inofficiella ”djurtrilogin” av giallofilm han gjorde i början av sin karriär. I sedvanlig Argento-ordning är det ögonbedövande snyggt med ett soundtrack man kan mörda för, och rent visuellt finns det inte mycket här man kan klanka ner på. Storymässigt däremot är det inte ett av Argentos starkare ögonblick, vilket främst beror på huvudkaraktären som är en halvt osympatisk typ man, åtminstone jag, aldrig direkt ömmar för och önskar lycka i jakten på mördaren. Nu är det lätt att sitta och hacka på Argentos karriär som den ser ut idag, men tittar man tillbaka höll karln en väldigt hög lägstanivå och det är väl ungefär här som det blir så ”lågt” som möjligt, vilket säger något om vilka kanonrullar han fick ur sig i sina forna glansdagar.
Man blir bortskämd efter en sån här dag, för det är ju knappast något vanligt förekommande att få se italiensk genrefilm på bio under en hel dag. Att arrangören Peter Friberg år efter år mäktar med detta projekt (glöm inte att han även arrangerar en mer ”ren” skräckfestival) är i sig imponerande och urvalet av film visar på stor kunskap inom området, där kärleken till genrefilm lyser igenom starkt.
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör