Efter ännu en arbetsvecka genomförd kom så fredagen, denna alltid så ljuvliga dag. Vädret lovade mer värme än vad jag vågat hoppats på, även om helgens planer kanske inte skulle innebära att jag utsatte mig för särskilt mycket sol. Vid 15.20-tiden, efter att ha rusat från lägenheten på grund av ett missöde som nästan innebar en bortglömd luftmadrass (som istället innebar att vi glömde både täcke och kudde) mötte jag och min flickvän upp redaktör Blixt vid busshållplatsen. Allt för varmt klädd var det en något svettig skribent som klev på bussen, och när vi sen äntligen var på väg längs vägarna mot Alingsås, infann sig en lättnad. I mellanlandningen på Örebro resecentrum fylldes förnödenheter (läs godis) på och vi inväntade tåget, som till skillnad från min senaste resa till Alingsås var i tid denna gång.
När vi runt 19.30 steg av tåget på Alingsås station rörde vi oss i samlad trupp mot biografen Palladium, där vi mötte upp de tappra själar som redan befann sig där. Man hade redan börjat fixa inför morgondagen, vilket de uppställda borden med travar av filmer vittnade om. Någon timme senare var det ett besök på en av stadens pizzerior som gällde, något som alla verkade uppskatta. Med hungern tillfredsställd styrdes färden återigen mot Palladium, där resten av kvällen spenderades med att sitta och snacka kring det vi alla gillar mest i livet; film. Någon timme efter att klockan slagit midnatt rådde en enad konsensus att ett par timmars sömn vore en god idé för att orka med morgondagen.
En något obekväm natt med en knarrig luftmadrass och brist på sovattiraljer kanske inte gav den mest optimala sömnen, men vi var ändå nog utvilade när vi morgonen efter gick till den nyöppnade ICA-butiken (värt att nämna då Alingsås tidigare varit en så unik stad att den inte haft ens en liten matbutik i närheten av sitt centrum) där proviant införskaffades. När klockan sedan slog 13.30 var det så dags för dagens första film. Tanken var att detta skulle bli spagettiwesternrullen Viva Django (1968), men då 35mm-kopian de hyrt var i så dåligt skick gick den inte att visa. Ersättare blev istället Johnny Hamlet (1968), en film i samma genre. Det är en rätt klassisk hämndhistoria där huvudkaraktären ska hämnas sin döde far och tvingas ta sig an både skurkar och skumma dödgrävare. Tyvärr var inte detta något att direkt hänga i granen, utan visade sig istället vara en något repetitiv och intetsägande westernfilm med en väldigt okarismatisk protagonist. Som alltid bjöds man ändå på bra musik och fint foto, men när resten av filmen drogs ned av ett sådant mediokert anslag tappade man lätt intresset.
Samme regissör, Enzo G. Castellari, stod även näst på schemat. Denna gång handlade det dock inte om några ökenmiljöer. Istället bjöds vi på ett underhållande raffel i ljuvlig New York-miljö med 1990: Bronx Warriors (1982), ett möte mellan filmer som The Warriors och Escape from New York, fast med en tydlig italiensk touch. Här har dottern till ett storföretags VD rymt till Bronx, som nu är en laglös del av New York där gängen härjar fritt. Hon träffar den unge Trash, och samtycke uppstår. Hennes far vill dock ha henne tillbaka, och skickar sina hejdukar för att få hem henne. Till skillnad från den tidigare filmen var det här en högst underhållande rulle där tokigheterna avlöste varandra till tonerna av fantastisk musik. Trots att det kanske inte fanns alltför mycket originalitet här, och att mycket var (mer än) lånat från amerikanska förlagor, gick det inte värja sig mot vilken lyckad film det här var i sin genre. Dessutom är det svårt att inte fascineras av en snubbe som sitter, helt omotiverat, vid en flod och spelar trummor för glatta livet.
Även filmtokar behöver äta, vilket vi gjorde härnäst på en av Alingsås thairestauranger. Med magen full av kryddiga godsaker och ett par nypor luft som fått pigga upp kropp och sinne, var det dags för en hederlig slasher i form av Slaughter High (1986). Visst kan man rynka på ögonbrynen åt att en 36-årig Caroline Munro (fortfarande hur attraktiv som helst, trots håret…) spelar 18-åring, men sådana petitesser lämnar vi istället åt andra. Det här är en film som kom ett par år efter slashern var allra mest i ropet, vilket väl också märks på flera punkter. Den handlar om ett gäng riktigt sviniga high school-ungdomar som mobbar en stackars kille, Marty, å det grövsta. Detta dras till den grad att Marty blir allvarligt brännskadad. Tio år senare bjuds hans plågoandar in till en reunion i sin gamla, nu mer stängda, skola. De verkar vara de enda som är bjudna till festen, men de är långt ifrån ensamma. Slaughter High vet tydligt om genrens klichéer och konventioner, vilket den också spelar på. Dock är det inga meta-referenser a’la Scream vi talar om, utan på ett betydligt simplare plan än så. Underhållande är det också, här ryker folk på löpande band på alla möjliga sätt, vilket alltid är uppfriskande att se när man ger sig ner i slasherträsket. Ett plus ska filmen också ha för den märkligt medryckande temalåten som man inte riktigt vet vad man ska tycka om, förutom att man vet att det är något bra (förstås).
Att arrangören Peter älskar italiensk film är något som blev tydligt under dagen. Efter att ha sett dagens enda icke-italienare var det dags för ännu en film från våra kära galningar i det stövelformade landet. Eftersom att festivalen inte inriktar sig på en specifik genre, utan väljer fritt och brett inom det luddiga området som så ofta benämns som kultfilm. Förutom att pumpa ut en stor mängd mordmysterier under 70-talet var italienarna flitiga inom polisfilmen. En av de främsta inom både giallo och polizioteschi var Umberto Lenzi, som (dock tyvärr) väl annars är mest känd för sina kannibalfilmer. Vill man se riktigt smakprov på Lenzis skicklighet som regissör ska man dock istället rikta blickarna bort från djungelfilm, och ett ypperligt exempel på Lenzi när han var som bäst är film nummer fyra för dagen, Rome Armed to the Teeth (1976). Här är det cynisk och hård brottsbekämpning som gäller, med två av de absolut främsta skådisarna inom italiensk genrefilm; Maurizio Merli och Tomas Milian. Den sistnämnde är i sedvanlig ordning briljant och spelar här en puckelryggig skurk som inte hyser några skrupler när det kommer till att tjäna stålar på andras lidande. Rome Armed to the Teeth är en riktig pärla och den ägnar sig inte åt att fastna vid onödiga partier som bara tenderar till att sega ner tempot och det narrativa drivet. Här siktar man istället rätt och resultatet är en av de bästa italienska genrefilmerna från 70-talet, och är i mångt och mycket essensen av allt som är bra med italiensk snutfilm.
Filmen som fick äran att avsluta dagen kunde inte varit passande. Lucio Fulci’s klassiska surrealistiska mardrömsverk The Beyond (1981), en film som hjälpt till att få in oräkneligt många ungdomar på den snåriga stigen som kallas kultfilm. När en ung kvinna ärver sin morbrors hotell, börjar saker och ting gå väldigt snett väldigt fort. Hotellet är byggt på en av helvetets sju portar, som öppnar sig och undergången nalkas. Mitt eget första möte med The Beyond var i form av en superklippt VHS från det suspekta bolaget D.Wracking, som menade på att detta minsann inte var en film för hem & skola i sin baksidetext. Då fattade jag inte vad som hände, allt det goda var ju borta! Nu har jag sett den fyra-fem gånger i sin rätta version, och förstår storheten i den mer och mer. Narrativt är The Beyond inte den mest lättuggade filmen man kan ta sig an. Saker och ting händer utan att det logiskt förklaras varför, vilket väver in filmen i en mardrömslik ton som greppar tag i en som tittare. Musiken av Fabio Frizzi och effekterna (ja, även spindlarna!) från Gianetto de Rossi är top notch och bidrar till att ytterligare ge filmen den atmosfär som gör den så bra. De flesta som är här inne och läser lär redan ha sett den, annars är det en given hemläxa att ta sig an.
Det var inte lika många besökare till detta evenemang som till vårens mer renodlade skräckfestival, vilket jag kan förstå. Folk vill väl helt enkelt hellre se skräck än crime och western på bio. Att det ändå finns en filmdag av det här slaget, som ägnas helt åt äldre genrefilm på bio, är bland det bästa vi har i Sverige kulturmässigt. Här samlas individer med gemensamt (till viss grad åtminstone) tycke och smak, och för den som är ute efter att utöka sin filmsamling finns här mycket att lägga beslag på. För mig är ett par resor till Alingsås per år numera ett givet inslag i mitt liv, och något jag ser fram mot att göra igen, oavsett om det bjuds på splatter eller spagetti på bioduken.
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör
besök även: www.denmagiskabiodagen.se