Knackningar
Psykologisk skräck, Sverige
Regi: Frida Kempff
Skådespelare: Cecilia Milocco, Albin Grenholm m.fl.
Längd: 78 minuter
Betyg: 5 av 10
På relativt kort tid har Sverige förärats med flera svenskproducerade skräckfilmer på SVT Play. För något år sedan kom filmen Andra sidan som skildrade bonusbarnutmaningar och radhusångest och nu senast Knackningar, baserad på en novell av Johan Theorin, om psykisk ohälsa och sorgbearbetning.
Knackningar handlar om Molly (spelad av Cecilia Milocco) och hennes väg tillbaka från en tids sjukdom på en psykiatrisk vårdinrättning. Hennes vardag präglas av iordningställande av den nya lägenheten (i ett miljonprogramsområde i Norrköping) och att bekanta sig med olika grannar, handla på den lokala mataffären och bara försöka hantera den intensiva hetta som tycks plåga Europa och Sverige. Hon ringer för att lyssna på sin exfrus/exflickvän Judith (spelad av Charlotta Åkerblom) telefonsvararmeddelande och solopartyfylledansar i sin mörklagda lägenhet. Snart börjar hon dock höra knackningar från våningen ovanför, som om någon vill kontakta henne, och ett nedstigande i psykisk ohälsa tycks vara ett faktum.
Det första som slår mig är filmens behagliga 70-talsnostalgiska och disiga foto som för tankarna till Lars von Triers oöverträffade TV-serie Riket. Även tillbakablickarna av kärleksfulla stunder med ex-frun/flickvännen är behagliga att titta på – varmt skildrade och på rätt sida om Instagram-filter-fällan som är så lätt att falla i när man ska gestalta scener ur det förflutna. Musiken är konventionellt stillsam, elektroniskt ambience blandad med stråkglissandon och pianoostinaton. Miljöerna filmen uppehåller sig i är främst Mollys lägenhet, det ekande trapphuset och utsikten mot andra hyreshus. Alltsammans andas lätt eftersatt och småtrist miljonprogramsstandard. När vi däremot befinner oss i andra miljöer såsom polismyndigheten eller andra platser kommer jag dock inte från känslan av byggda studiomiljöer.
Filmen sätter en stor tilltro till Cecilia Miloccos förmåga att gestalta Mollys resa ned i psykisk sjukdom och ingen kan väl ifrågasätta ansatsen och allvaret med vilket hon åtar sig uppgiften. Det är stundom ett bombastiskt skådespeleri även om jag själv föredrar det mer subtila spelet i ensamhet med fokus på sorg snarare än utbrotten av vansinnig paranoia. Dessa utbrott sker dessutom oftast mot andra skådespelare där hon inte får någon vidare uppbackning. Birollernas prestationer pendlar mellan dåligt som bäst och bedrövligt som sämst med anmärkningsvärt illa skrivna dialoger – till och med svenska mått mätt. Dessvärre är de paranoida utbrotten konventionellt gestaltade med inzoomat ansikte filmat med go-prokamera eller i brant vinkel uppifrån taket. Att börja klistra tidningspapper och klottra nonsens på väggarna drar ocksåmot generiska filmskoleklischéer. Någon enstaka suggestivt iscensatta skräckscener bjuder filmen förvisso på men det är tveksamt om de väger upp helhetsupplevelsen av filmen.
Filmens största problem är hur den hanterar möjligheten att arbeta med den ambivalens som skildringar av psykisk sjukdom faktiskt erbjuder. Trots min väldokumenterade oförmåga att förutse skeendet i filmer var min första gissning den som också infriades i slutet och istället för att känna mig smart kände jag mig bara lurad. Jag vill ändå glädjas över filmens ansats och bidrag till svensk skräckkultur även om slutresultatet inte är helt lyckat. Filmens föredömligt korta speltid (drygt 65 minuter) är också en av dess främsta förtjänster, som fler borde ta efter.
Michael von Horn