Kärlekens språk
Sexualupplysningsfilm, Sverige, 1969
Distributör: Klubb Super 8
Regi: Torgny Wickman
Medverkande: Sten och Inge Hegeler, Maj-Briht Bergström-Walan mfl.
Längd: 104 min
Tillgänglighet: På bluray från 15/12 2020
Det kan inte ha varit kul på 1960-talet för de mest trångsynta, konservativa och pryda människorna. Den sexuella frigörelsen fortsatte svepa över världen och synen på olika typer av sexualitet blev allt mer liberal i takt med att man avkriminaliserade homosexualitet och talade mer öppet om att det minsann var helt okej att onanera. Det här innebar så klart glädje för många, med möjligheten att leva ett friare liv som inte dömdes lika hårt av ett bakåtsträvande samhälle.
I denna våg kommer Torgny Wickmans Kärlekens språk (1969), som närmast kan beskriva som en sexualupplysningsfilm. Ni som, liksom mig, är födda under 1980-talets andra hälft kanske minns att det släpptes en ”remake” med Regina Lund tidigt 2000-tal, som blev vida omtalad för sina vågade scener? Filmen, eller vad man nu ska kalla det här för, vi pratar om här är alltså originalet, den första seriösa sexualupplysningsfilmen inte bara från Sverige, utan globalt. Visst är det ändå passande att den kommer från Sverige, som i samband med Vilgot Sjömans Jag är nyfiken gul (1967) ett par år tidigare blev ökänt över världen som ett extremt sexuellt frisläppt land.
Och nog är det seriöst, alltid. Utan att ha gjort matten skulle jag gissa på att åtminstone 60% består av ett gäng mystorra tanter och farbröder, eller sexologer om man så vill, sitter och pratar om sex och samlevnad. Här lyfter man ämnen som problem i sänghalmen, onani och hur våra könsorgan egentligen fungerar och ser ut. Detta är också vad Kärlekens språk i stort består av, vilket gör att det blir en bitvis lite prövande upplevelse att se. Det är helt enkelt rätt tråkigt i längden, något som kanske blir tydligast när vi får följa med på inte bara en, utan tre, gynekologbesök i rad.
Men så kan man ju inte riktigt se det här som en film eller betygsätta det enligt gängse normer heller. Det är ju inte en film som alla andra, utan bör snarare betraktas som ett tidsdokument över ett Sverige som då säkert kändes och verkade väldigt vågat, men som med våra moderna ögon mest är gulligt och lite tafatt. Ändå är det ett gediget försök att faktiskt göra en film för att upplysa folket och det är enkelt att jag här, över 50 år senare, sitter och småflinar åt det jag ser. Man tar sitt innehåll på allvar och credd ska filmen ha för att den visar att inte bara unga människor ligger med varandra, utan även äldre.
Credd ska också Klubb Super 8 ha som ger ut det här på bluray, fint mastrat med en bild som förstärker de fina, murriga färgerna och får oss tittare att uppleva en bit historia på bästa möjliga sätt. Det är kanske så vi får se Kärlekens språk, som en bit historia snarare än en film i ordets vanliga bemärkelse. Det är mycket snack, en del snusk och naket med autentiska sexscener som kanske inte lämpar sig för alla tillfällen eller med alla sällskap. Tänk ändå att något så här charmigt skapade rabalder och fick censuren att gå i taket, Norge att totalförbjuda den och USA:s tull att beslagta exemplar som försökte smugglas in. Ibland väger sånt tyngre än de filmiska kvaliteterna.
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör