Jacob’s Ladder
Genre: Thriller/Drama 1990
Land: USA
Distributör: Njuta Films
Regi: Adrian Lyne
Medverkande: Tim Robbins, Danny Aiello, Elisabeth Pena m.fl
Längd: 110 min
Betyg: 9 av 10
Det finns ju vissa filmer där ute som man som filmkonnäsör, eller filmnörd om man så vill, minns extremt tydligt när man såg första gången. Filmer, eller scener i filmer, som lämnade ett stort avtryck i en, ett avtryck som aldrig riktigt försvunnit. Som varje gång den nämns skickar en ilning utmed ryggraden eller kanske en varm go’ känsla oavsett hur mycket åren går.
I mitt fall är några exempel robotscenen i Superman III (R. Lester 1983), scenen på klippan i The Dagger Of Kamui (Rintaro 1985), Star Wars (G. Lucas 1977), Angel Heart (A. Parker 1987) och även Jacob’s Ladder (A. Lyne 1990). När jag såg den första gången som ung så förstod jag inte storyn helt och fullt, men det var ändå något med filmen som var så extremt obehagligt och jag minns att jag var ganska ledsen när jag sett klart den, sorgsen på något vis. Det var en väldigt konstig känsla minns jag iallafall.
Filmen kretsar kring Jacob Singer (Tim Robbins), en Vietnamveteran som arbetar som brevbärare i New York. Han sover dåligt om nätterna och plågas av minnen ifrån kriget, och speciellt en händelse där både han och flera av hans kamrater skadades. Dessutom så saknar han sin döde son som han hade tillsammans med sitt ex. Han tycker sig vara förföljd och börjar se saker som inte kan förklaras och verkligheten känns lite skev på något vis. När han kontaktas av en av sina gamla armekompisar uppdagas det att det inte bara är han som känner att inte allt står rätt till. Men vad är verklighet, vad är det som bara finns inne i Singers huvud och vad hände egentligen i Vietnam?
Man brukar ju prata om filmer som febriga, och aldrig har väl det uttrycket stämt bättre än på Jacob’s Ladder. Finns ju dessutom en känd scen i filmen som handlar om just feber, så extra passande. Känslan jag fick när jag såg Jacob’s Ladder som ung har utvecklats när jag ser den nu. Det obehag jag kände förr har inte på något sätt försvunnit utan snarare vuxit ytterligare, och nu fattar jag ju filmen och dess tema bättre. Jacob’s Ladder är en tung film som kräver en del av tittaren, utan att för den sakens skull bli pretentiös eller svår.
Storyn är egentligen ganska rak, men den görs på ett sådant sätt att den känns snirkligare, och här funkar det riktigt bra. Det känns som om man är i en riktigt jobbig feberdröm med toppar och dalar i när sjukdomen slår till. Det känns också som att ett sorgligt täcke ligger över hela filmen vilket spelar bra med vad Singer går igenom och som också passar bra som motpol till de mer skrämmande scenerna. För otäckt är det, och obehagligt. Både i mer realistiska scener som öppningsscenen, men också i de scener när febertopparna verkligen slår en med en ordentlig smäll. Det Lyne och gänget lyckas bra med är att de scener, som i fel händer hade kunnat bli en riktig skrattfest, här blir jobbiga och man skruvar på sig i soffan. Visionerna som Singer får, de snabbt skakande figurerna och sakerna som bara blinkar förbi är alla riktigt obehagliga. Att Lyne pratar om att inspirationen till vissa av scenerna kommit ifrån min absoluta favoritkonstnär Francis Bacons tavlor gör ju inte saken sämre direkt.
En annan stark sak med Jacob’s Ladder är skådespelarna, och speciellt Tim Robbins som här i nog gör sitt livs roll. Man brukar ju ta upp att scenen i Possession (A. Zulawski 1981) med Isabelle Adjani i tunneln tog extremt hårt på henne, och det känns som om Tim Robbins på samma vis tar ut sig här i. Han ser helt förstörd ut stundtals och gör rollen som en person vars liv och verklighet störtar rakt ner i mörkret riktigt bra. Men alla skådespelarna tycker jag gör det riktigt bra, och måste lyfta lite extra på hatten även åt Pruitt Taylor Vance. Som jag sa innan hade filmen med fel folk bakom spakarna kunnat blivit fånig på sina ställen, men allt här sköts med största seriositet och det blir därför också riktigt bra. Det är jobbigt att följa med på Jacobs resa. Allting har ju också en inramning av ett riktigt bra soundtrack och dessutom ett riktigt blekt och rökigt New York. Det är något visst med hur New York såg ut på film förr med, och alla bakgator, tunnelbanestationer och gränder blir ju som en extra skådis på något sätt.
Jacob’s Ladder kräver sitt humör och sin tid att se, och det är ju inget man slänger på när som helst, för den är tung och obehaglig och har en förmåga att hänga kvar efter man sett den också. Det är en filmad febrig mardröm gjord precis rätt. I extramaterialet som är med på Njuta Films utgåva pratas det om att filmens religiösa tema i manuset hade en annan vinkel från början, men skalades av lite när filmen till slut gjordes. Religiösa teman och scener kan ju bli extremt ostiga, men att skala ner det och göra det mer ”luddigt” tycker jag var ett bra drag för det funkar väldigt bra i filmen med det mer avskalade och en av scenerna blir till och med riktigt fin. Att manuset låg väldigt länge, men var väldigt uppskattat av de som läst det, tror jag också var bra i efterhand. För den fick den behandling som den förtjänade med rätt person bakom rodret och hetsades inte ut av första bästa som lade vantarna på det.
Jacob’s Ladder är en film som förtjänar mer uppmärksamhet än den får. Den känns ibland lite bortglömd, och det förtjänar den absolut inte. För det är en riktigt bra, tung, obehaglig, välspelad, välskriven och välgjord film som hänger kvar hos tittaren. Den kom också i skarven mellan det mer färgglada 80-talet och innan 90-talet blev vad vi tänker på idag när vi pratar om det, så den står ut på det sättet med. Njuta Films gör helt rätt i att släppa denna. 2019 kom en remake av Jacob’s Ladder (D.M Rosenthal). Har inte sett den, men kan inte tänka mig att den kan tävla på något sätt med originalet från 1990. När jag skakat av mig obehaget och den sorgsna känslan märker jag att Jacob’s Ladder blir bara bättre och bättre för varje gång jag ser den. Kan den hamna på 5 i betyg nästa gång? Inte omöjligt.
Mikael Hammarberg