Jack the Ripper
Crime/Drama, Storbritannien, 1988
Regi: David Wickes
Skådespelare: Michael Caine, Armand Assante, Jane Seymour mfl.
Längd: 190 minuter
Betyg: 5 av 10
Jack Uppskäraren – Jack the Ripper! Säg det till vem som helst 
och sannolikheten är stor att personen har hört talas om honom. Det är trots allt världens kanske mest kände okände man det handlar om. En bestialisk mördare som under hösten 1888 mördade fem prostituerade kvinnor i den fattiga stadsdelen Whitechapel i London. Om du ber samme person att komma med signalement på mördaren finns det en viss sannolikhet att du kommer få beskrivningar av en helsvart outfit i form av exempelvis hög hatt, bred och lång rock, handskar och en doktorväska i läder och som pricken över i:et färdas i hästdroska. Och om du avslutningsvis frågar personen vem Jack Uppskäraren egentligen var… då är det ganska sannolikt att du kommer få helt olika svar från person till person eftersom galleriet med misstänkta mördare, teorier och konspirationer är minst sagt stort. Frågan man därför bör ställa sig innan man ser en film som handlar om Jack the Ripper är hur pass sanningsenlig man förväntar sig att den ska vara. De flesta filmerna i ämnet påstår sig inte vara det. Ett undantag är miniserien Jack the Ripper som sändes 1988 (100 år efter Jacks härjningar). På framsidan av Studio S DVD-utgåva som jag tittat på basuneras det stort ”En av historiens största tv-sensationer! Serien som avslöjar Jack the Rippers identitet!” Eftersom det är mars 2021 när jag skriver detta och mördarens identitet fortfarande är ett mysterium så kan man väl inte säga annat än att miniserien inte riktigt levde upp till vad den lovade.
Jack the Ripper startar med en scrollande text som förklarar att ”Handlingen bygger på omfattande material, däribland polisdokument och intervjuer med kriminologer och tjänstemän vid Scotland Yard.” Vi befinner oss i Whitechapel, det är 31 augusti 1888 och kroppen av en prostituerad kvinna har hittats på en blodig kullerstensgata. Utredningen ges till poliskommissarie Frederick Abberline på Scotland Yard och som spelas av en charmant och stilren Michael Caine. Redan här ruckas det på sanningen eftersom det framställs som att kommissarie Abberline har alkoholproblem och att det är den här mordutredningen som får honom att fokusera på att hålla sig nykter. Historiker har pekat på att den verklige Abberline i själva verket var stillsam och skötsam (och en aning ospännande). Det dröjer inte länge förrän Abberline och hans kollega George Godley (Lewis Collins) får besök av en viss Robert James Lees (Ken Bones) – en flamboyant ”knäppgök som håller seanser” som påstår sig plågas av inre visioner av mördarens ansikte som han inte kan förklara annat än tvetydigt, att de måste leta efter en person med två ansikten och att han kommer att slå till igen. Abberline och Godley får snart reda på att Lees är nära vän och spiritistiskt medium till drottning Viktoria… och därmed blir vi tittare redan nu förvarnade om att den historiska sanningen som vi i förväg utlovats kommer att behövas tas med en rejäl nypa salt.
Skulle du vilja möta dessa herrar i en trång gränd?
Filmens största problem är att den låter utredningen fokusera på två spår som redan 1988 måste ha tett sig absurda. Att hävda att de är hämtade från utredningsmaterialet är bedrägeri. Mördarens koppling till kungahuset är en för tiden modern skapelse som kom till först på 1970-talet i och med en kontroversiell artikel i tidskriften The Crimonologist. Det andra spåret, där man låter skådespelaren Richard Mansfield (spelad av en fantastisk Armand Assante) pekas ut som en huvudmisstänkt är bara löjligt. Varför? Jo, eftersom han… håll i cylinderhatten, i samband med morden spelade dubbelrollen som Doktor Jekyll och Mister Hyde i en uppskattad scenuppsättning så pass övertygande och obehagligt (sant!) att publiken svimmade av skräck, då måste man ju nästan vara en potentiell seriemördare, liksom. Jag menar… drottning Viktorias medium har ju trots allt pekat på möjligheterna. Föga förvånande utreddes aldrig den riktige Mansfield.
Som ett historiskt dokument är Jack the Ripper rent skräp. Upplösningen och avslöjandet av mördarens identitet kommer inte att komma som en överraskning för de som är insatta i mytologin – teorin är sedan länge både välkänd OCH avfärdad av historiker och experter som rent nonsens.
Doktorn kan komma… om det nu är en doktor?
Gör detta Jack the Ripper till en värdelös film? Nej. Inte direkt. Det är en suggestiv, emellanåt spännande, berättelse med vassa (no pun intended) skådespelare som verkar trivas i sina roller. Dessutom har filmmakarna lyckats med att bygga upp ett trovärdigt gammalt Whitechapel i legendariska Pinewood-studion och det är i närmast en obligatorisk titt för anglofiler, rippologer, allmänt nyfikna och framförallt beundrare av Sir Michael Caine. Man njuter av varje bildruta han är med i, och den ordlösa scenen då han med tårar i ögonen kommer ut på gatan efter att ha sett kvarlevorna efter Jacks femte (och sista) offer måste ses för att förstås. Jag har inga invändningar över att han vann en Golden Globe för bästa manliga huvudroll för den här.
Och även om bilden av filmens Jack the Ripper är fullkomligt ologisk – tänk själv; en person i det övre skiktet som bestämt sig för att mörda fem prostituerade kvinnor i ett av de fattigaste områdena i London, skulle denne person verkligen klä sig i rena fina svarta kläder och åka omkring i en nytvättad hästdroska med firmanamnets logga på dörrarna och leta efter offer? – så är det ju ändå så som han ser ut i den klassiska mytologin.
– – –
Roger Möller