Incarnate
USA, skräck, 2016
Distributör: Studio S
Regi: Brad Peyton
Skådespelare: Aaron Eckhart, Carice van Houten, David Mazouz, Tomas Arana m.fl.
Längd: 87 min
Ute på svensk DVD och Blu-ray från 2017-08-07
Det finns ett citat på blu-rayen som summerar Incarnate ganska bra: ”Inception möter Exorcisten med finess”. Om vi bortser från finessbiten helt och hållet så tror jag att filmens enda skäl till existens är följande:
Vi tänker oss ett styrelsemöte på ett filmbolag under en het sommar i Los Angeles. Det har hållit på under en lång, varm dag och inga speciellt bra beslut har tagits. Man är oroade över att de senaste filmerna kanske inte gått som bra som man hoppats och efter många tomma kannor kaffe (och kanske någon gin och tonic för mycket) så har allt gått över till desperat brainstorming. Idéer kastas ut över bordet hejvilt, allt som dyker upp i skallen pytsas ut och ratas. Någonstans i detta flöde så säger någon ”Exorcisten och Inception! Tänk om någon går in i de besattas sinnen och fightas mot dem där” men det uppmärksammas inte riktigt, som allt annat totalt värdelöst som dyker upp under mötet. Till slut dör allt ut, man orkar inte längre helt enkelt. Man har inget att komma med men desperationen finns kvar. Medan mötet avrundas och de svettiga kavajerna åker på så dyker Inception och Exorcisten upp i skallen på en av de högre cheferna. Han kanske inte gillar idén speciellt mycket, men ett betydligt viktigare ord dyker upp bakom ögonen. Franchise. Man kanske skulle kunna göra en franchise av det. Och så föddes Incarnate.
Man hyr in Aaron Eckhart (min personliga mancrush och den enda orsaken till att jag egentligen såg filmen, förutom kanske den relativt sjysta trailern) som en rullstolsbunden forskare som gör just så, han färdas in i sinnet på personer som blivit besatta av demoner för att hjälpa dem ut och stoppa ondskan. Tillsammans med sitt team som består av individer vars enda karaktärsdrag är att de faktiskt har namn (även om jag inte kommer ihåg dem) så letar han efter den demon som mördade hans familj och nu tror man att den finns inne i en ung pojke som sitter och muttrar med nerpitchad röst i ett mörkt rum, samtidigt som hans ömma mor oroar sig och har tagit ut ett besöksförbud mot hans alkoholiserade far. Tomas Arana dyker upp i fem minuter för lite exposition och vi har bara tråkigt, där det vältras i fåniga klyschor om familj och att offra sig och bla bla bla…
Nu vet jag ju givetvis inte om det var så i det här fallet, men om sanningen ska fram så är det nog inte omöjligt. Det här är så urbota fånigt och urvattnat att det känns som en misslyckad tv-pilot som aldrig visades annat än sent på Lifetime. Till filmens försvar så måste jag säga att den är relativt snyggt filmad och har ett kompetent hantverk, plus att den innehåller en riktigt snaskig gorescen som jag inte var förberedd på med tanke på hur snäll filmen är annars, men vill du bli skrämd så tror jag att chansen är större för det om du väljer ut ett Buffy the Vampire Slayer avsnitt på måfå.
Filmen är inte så dålig att man blir arg för att man slösat bort sin tid men speciellt långt ifrån är det inte.
Betyg: 3 av 10
Joachim Andersson