Huset
Skräck, Norge, 2016
Distributör: Njutafilms
Regi: Reinert Kiil
Medverkande: Mats Reinhardt, Frederik von Lüttischau, Espen Edvartsen m. fl.
Längd: 90 minuter
Ute nu på svensk DVD.
Vad är det första som kommer upp i tankarna när man funderar på Norden? Jag tänker givetvis på vintern, denna eländiga och kyliga årstid vi nordbor tvingas stå ut med alltför långa delar av varje kalenderår. Nu låter jag möjligen väl partisk i mitt ställningstagande gentemot denna mörka av årstider, men det är väl helt enkelt så att jag inte har någon riktig viking i mig. Är vintern bra till något överhuvudtaget då, förutom sköna 90-talsbandbilder på diverse black metal-band? Den frågan försöker den färska norska skräckisen Huset besvara.
De två tyska soldaterna Jurgen och Andreas tar norrmannen Max till fånga i det tyskockuperade Norge under andra världskriget. Det är bister vinter som råder och kylan är för aggressiv för att riktigt stå ut med i längden. De söker sig således till det första bästa skydd de hittar, ett hus beläget i princip mitt ute i ingenstans, där det snart står klart att allt inte står rätt till. Det står varm mat på spisen och radion är på, men ingen är där vad det verkar som. Dessutom börjar soldaterna uppleva att huset spelar ett spratt med dem och att tiden på något vis går om och om igen i huset, och frågan är om de ens kan ta sig därifrån…
Trots årstiden som står i centrum får jag säga att Huset har en rätt spännande story i grund. Ett öde hus, mitt i den norska vintervildmarken under andra världskrigets brinnande dagar? Här känns det som att det finns stoff för mycket otäckheter och elakheter, men tyvärr faller filmen ganska snart in i kända klichéer. Att försöka skrämma tittarna med plötsliga, höga ljud är ett rätt uttjatat och billigt grepp som förvisso har sin effekt, men som känns otroligt icke-originellt. Varför inte försöka bygga upp en atmosfär och låta tittaren sugas in i denna, för att sedan skrämma brallorna av oss totalt? Inledningsvis försöker Huset med det och jag får ge filmen att den har en viss suggestiv atmosfär bitvis.
Nu räcker ju inte en god idé och viss stämning för att hålla en hel långfilm och de nittio minuterna fylls inte av alltför mycket spännande grejer. Filmen försöker dessutom etablera en bakgrundsstory och koppla samman detta med filmens övriga handling, men det går sådär, främst för att vi som tittare knappt får något riktigt grepp eller tydlig insyn i vad det förgångna har att erbjuda för filmens intrig. Ironiskt nog går filmen på tomgång i sitt berättargrepp med att låta tiden gå i en loop, vilket också gör att hela filmen i det stora hela faller och inte har mycket att erbjuda.
Ett polerat yttre och en intressant nyanserad bild av de tyska soldaterna är vad som ändå håller intresset puttrande ända till slutet och som inte får de där nittio minuterna att kännas helt bortkastade. Mest synd är att det känns som att det hade kunnat bli så mycket mer och så mycket bättre istället för att utmynna i en film som bara är okej.
Betyg: 4 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör