Halloween Ends: The Official Movie Novelization (2022)
Skräck, USA
Förlag: Titan Books
Författare: Paul Brad Logan
Antal sidor: 364
Betyg: 5 av 10
*SPOILER VARNING!
Ni som inte sett filmen, eller ens känner till dess handling och slut vill kanske upptäcka det på egen hand
genom att först se den. En novelization – eller novelizering som jag härmed kommer kalla denna litteraturgenre (recensionens författare hävdade med bestämdhet att detta begrepp skulle användas, trots att redaktör Larssons svensklärarnerv fick utslag, red. anm.) – fungerar förmodligen bäst om man redan sett filmen den bygger på. Med det sagt…
Jag tyckte redan 2018 att Halloween, den nya regelrätta uppföljaren till 1978 års Halloween (som struntade i alla filmer som kommit däremellan) var en utmärkt film som avslutade berättelsen om Laurie Strode och Michael Myers på ett bra sätt. Både för att den förkastade det löjliga faktumet att de skulle vara syskon (som hittades på i den första uppföljaren från 1981) och för att hon till slut lyckades låsa in honom i sin källare och bränna ner hela skiten, både Myers och huset, till grunden. Och där borde det ha varit the end och punkt slut enligt mig. När jag kort efter att ha sett filmen på premiären fick veta att en uppföljare redan var i produktion blev jag besviken och irriterad, för det kändes så jävla onödigt. När väl Halloween Kills släpptes 2021 (försenad ett år p.g.a. pandemin) blev jag ännu mer besviken och irriterad. Rent förbannad faktiskt. Inte bara för att jag inte köpte Michael Myers överlevnadsstrategi i den brinnande källaren för fem öre – jag avskydde också att han i samma sekund gick från att vara den otydligt kanske, kanske inte, övernaturliga seriemördaren från Halloween och Halloween till att bli en helt övernaturlig och oövervinnlig terminator i vitbränd Shatner-mask som trotsade allt motstånd och fysisk logik. Att mitt intresse för årets Halloween Ends därför var minimalt förvånar nog ingen. Och det ska sägas direkt: jag är en av ALLA besvikna åskådare som tycker att Halloween Ends inte är sämre än Halloween Kills, men det är tamejfan på gränsen. När jag lämnade biosalongen förra månaden trodde jag mig vara klar med David Gordon Greens onödiga
Halloween, Kills, Ends-trilogi för gott…
…men så hände det att jag fick nys om den officiella novelizeringen – ni vet; romanversioner av filmer istället för vice versa – som inte bara skulle vara bättre än filmen, den skulle också förklara en del av filmens obegripligheter och bygga ut karaktärerna. Eftersom jag är svag för novelizeringar och nyfiken på om Halloween Ends kunde ha varit nåt annat än en stendum film bestämde jag mig för att göra ett litterärt återbesök till Haddonfield.
Bokens första kapitel startar i gryningen den 1 november 2018, strax efter Halloween Kills slutade. Allyson som precis sett sin mamma mördas av Michael Myers lyfts in i en ambulans, medan Michael ”liftar” med en sopbil som visar sig bli sopgubbarna Hugo och Ozzys sista misstag i livet. En stor insats bestående av poliser och civilbefolkningen i Haddonfield söker med ljus och lykta efter honom, men förgäves. Han är spårlöst försvunnen. Laurie Strode, som är helt knäckt av Michaels mord på hennes dotter (dvs Allysons mamma), hamnar i ett alkoholmissbruk och en miserabel tillvaro i en sjabbig lägenhet. Det här är en intressant prolog, och mer filmisk än själva filmen.
Kapitel två återger filmens inledning ett år senare, 31 oktober 2019 när Corey Cunningham ska sitta barnvakt åt herr och fru Allens 9-årige skitunge Jeremy. Alla som sett filmen vet hur detta olycksaliga kapitel slutar – vad ni däremot inte vet någonting om är Corey Cunninghams allt annat än angenäma bakgrundshistoria, barndom och vad hans mor Joan Cunningham egentligen är för en människa. Filmen krafsar bara på ytan.
När kapitel tre börjar är vi i nutid: det är Halloween 2021 och Laurie Strode har ryckt upp sig, flyttat in i ett hus tillsammans med barnbarnet Allyson och på inrådan av stöttevännen Frank Hawkins (som haft ett gott öga till henne ända sedan de var tonåringar) börjat skriva på ett manuskript för att bearbeta allt hon varit med om. Men som vi alla vet så befinner sig även Corey Cunningham i Haddonfield, allmänt hatad för dödsolyckan (mordet enligt större delen av invånarna) med 9-åringen, som krossar en flaska chokladmjölk i handen och körs till akuten av Laurie Strode som snabbt tussar ihop honom med Allyson som jobbar där. Och förstås… djupt inne i stadens kloaksystem häckar en försvagad Pennywise… förlåt… Michael Myers. Så här långt är allting bra och på topp för mig som läsare.
När jag läser en novelizering är jag först och främst intresserad av om romanversionen tillför filmen någonting som gör att jag kommer se om den med nya ögon. Till en början kändes en omtitt av Halloween Ends inte otänkbar. Dess författare Paul Brad Logan besitter en smått fenomenal förmåga att utveckla filmens platta, endimensionella karaktärer till intressanta människor. Han lyckas till och med göra själva staden Haddonfield så pass levande att man som läsare verkligen kan ta på spänningen, känna osäkerheten, rädslan över att Michael Myers finns därute någonstans och hur alla fasar om eller när han ska återvända. I det här skedet är det dock bara Nelson Christopher som vet vart Myers befinner sig. ”Vilken j*vla Nelson Christopher?!” undrar ni. Det är namnet på uteliggaren som häckar utanför kloaken. En man som en gång i tiden – av anledningar som beskrivs i boken – satt inspärrad på Smith’s Grove samtidigt som Michael Myers. Numera är han den som ser till så att Michael får mat i sig, vilket till stora delar består av rester från diverse soptunnor. Det är såna här små men effektiva detaljer som är bokens tillika novelizeringars styrka – och en stor eloge för dess tillbakablickar på vad som hände mellan Halloween Kills och Halloween Ends. Det finns även ett par sekvenser som går ännu längre tillbaka – som utspelas både före och efter filmen från 78, då vi bland annat får veta mer om kontakten Laurie höll med Dr. Loomis.
Men boken tampas så småningom med samma problem som filmen: Corey Cunningham tar upp alltför mycket sidantal. Och även om vi ges en något tydligare förklaring på vad som egentligen hände där inne i kloaken när han för första gången hamnar öga mot öga med Michael Myers återstår två andra detaljer från filmen som (för mig) fortfarande är obegripliga; Laurie Strodes roll som matchmaker då hon medvetet parar ihop Allyson med Corey bara för att sedan abrupt försöka bryta deras relation på grund av att hon vid ett tillfälle sett ondskan i Coreys blick som inte varit där tidigare. Det hela känns lika dumt och krystat i bokform, precis som Michael Myers superkrafter… ja, för det är väl helt enkelt superkrafter han har? Eller bara ren och skär ondska som gör honom… starkast av dem alla? När väl slutet kommer – den ultimata fighten mellan en av filmhistoriens kändaste seriemördare och filmhistoriens förmodligen kändaste final girl – har man kanske inte tappat intresset helt och hållet, men man har definitivt tröttnat och tappat räkningen över hur många gånger orden evil och boogeyman upprepats under de 364 sidornas gång.
Kommer jag se om David Gordon Greens Halloween, Kills, Ends-trilogi? Svar: Nej. Kommer jag se om enbart Halloween Ends nu när jag läst novelizeringen? Svar: Nej. För min del slutade berättelsen om Laurie Strode och Michael Myers 1978 när Michael efter några vassa stick och skarpa kulor ramlat ner från andra våningen… och oförklarligt försvunnit från platsen. Kanske förblödde han några meter därifrån? Kanske fångades han in på granngatan av polis? Kanske gick han upp i rök och sågs aldrig mer till? Jag vet inte. Och jag behöver inte veta det heller.
– – –
Roger Möller