1980-talet och dess ungdomsfilm förknippas troligtvis starkast med John Hughes och dennes high school-komedier. Filmer som The Breakfast Club (1985) och Sixteen Candles (1984) är idag klassiker, åtminstone inom sin genre, och har snärjt åtskilliga tittare genom åren. Dessa filmer får ses som relativt snälla, filmer som får en att må bra , som bjuder tittaren på några skratt och som inte bryr sig om att skrapa på det mörka och bekymmersamma alltför mycket.
Hoppa till 1990-talet, och entré gör Gregg Araki. Mellan 1993-97 gjorde han tre filmer som har kommit att kopplas samman under beteckningen The Teen Apocalypse Trilogy, som verkar vara ett alldeles ypperligt passande namn. Av dessa tre har nu svenska Njutafilms valt att släppa två på DVD, The Doom Generation (1995) och Nowhere (1997). Om John Hughes filmer var charmiga och stundtals sockersöta bilder av ungdomslivet i USA, är dessa filmer en direkt motpol.
The Doom Generation handlar om paret Jordan och Amy, som driver runt utan något tillsynes direkt mål i livet. På vägen plockar de upp den karismatiske och rebelliske liftaren Xavier, som osar av farlighet. När de besöker en närbutik börjar saker och ting gå riktigt åt pipan, då det hela leder till att butiksinnehavaren blir mördad, och de tre ungdomarna tvingas fly. På vägen visar det sig att Amy har ett dunkelt förflutet, då flera av de personer trion stöter på känner igen henne, fast under andra namn. Det hela blir inte enklare av att Jordan och Amys relation sätts på prov då Xavier visar sig ha en enorm dragningskraft, något som slutligen kommer att få katastrofala och oväntade konsekvenser för de inblandade.
Nowhere har beskrivits som “Beverly Hills på syra”, och det är väl inte en helt felaktig bild, även om den här filmen är något mer sansad än föregående. Här får vi följa en grupp ungdomar på en amerikansk high school, där den 18-årige killen Dark står i huvudrollen. Han har en problematisk relation till sin flickvän, som mer verkar vara intresserad av att ha sex med så många andra som möjligt. Droger, misär och komplicerade förhållanden är vardagsmat för ungdomarna i den här filmen, och filmen skildrar deras öden fram mot ett dystert slut.
Man kan snabbt konstatera att Gregg Araki inte är en filmskapare för alla. Han tar gärna i ofta och mycket, vilket leder till att hans filmer kan kännas hysteriska, vilket de för all del också är, åtminstone bitvis. Detta gäller framförallt The Doom Generation, där Araki trycker i gaspedalen från första början, och inte släpper den förrän eftertexterna börjar rulla. Stundtals är det en underhållande film, som dessutom ser bra ut rent visuellt, men efterhand att filmen går blir det för mycket, och de kontroversiella inslag som Araki vill chockera tittaren med tappar sting och därmed också sin ursprungligt påtänkta effekt. Bäst är filmen när Araki väljer att fokusera på de mer mörkt humoristiska sidorna, där situationer är så bizarra att man inte kan annat än att skratta åt dom, även om det är ruskigt galna saker det gäller.
Det är inte helt lätt att få grepp om vad Araki egentligen vill säga med filmen, om det nu ens finns något han vill säga, eller om han bara siktat in sig på att göra en tokig road movie med dekadenta ungdomar. Vad som står klart är att det verkligen inte är en film ämnad för den stora massan, och personligen tycker jag att filmen försöker för mycket utan att alltid lyckas särskilt väl.
Nowhere är däremot en mer genomarbetad och vassare film. Här står utanförskap och alienation i fokus, där huvudrollen Dark mer eller mindre hela tiden känner sig främmande inför sin omgivning och sin frånvarande flickvän, som är betydligt mer intresserad av alla andra än honom. Trots att filmen väljer att fokusera på ett större persongalleri än The Doom Generation, är det enklare att engagera sig i ungdomarnas öden i den här filmen, och även at fatta tycke för dom. Här är det inte bara galna ungdomar som gör vansinniga saker, utan det finns en allvarligare touch som jag anar vill peka på hur förbannat svårt och jobbigt det kan vara när man är i tonåren, och det på flera olika sätt.
Humorn som finns i The Doom Generation hittar man även i Nowhere, och det man skrattar åt är fruktansvärt bizarra situationer som med största sannolikhet inte händer alltför ofta i verkligheten (vilket man väl också får hoppas). Det Nowhere vinner på gentemot sin föregångare är att den vågar ta sig själv på större allvar och inte bara siktar på att vara tokig från första stund. Det är förvisso ingen perfekt film, och lider väl lite av att Araki är så envis i sin strävan att vara “alternativ”, vilket kan bli smått tröttsamt i längden, men det är ändock en klart sevärd film som ger en betydligt mörkare bild av high school-livet än vad John Hughes gjorde på 80-talet.
Om man är på humör för lite dekadent och tokig ungdomsfilm, där moral inte är av någon betydelse alls, är det här absolut två filmer att titta närmare på. Som det framgår av texten ovan är Nowhere den av de två som föll mig mest i smaken, men det är i det stora hela två underhållande, om än skeva, filmer man har att göra med här.
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör